Den framgångsrika men icke-inkluderande staden

Stora städer är idag framgångsrika städer. De attraherar folk från hela världen och de växer snabbt. Platserna attraherar rika som fattiga, högutbildade som lågutbildade, inrikes- som utrikesfödda. Dessa platser är helt enkelt smältdeglar för en mångfald av människor som blandas med varandra och som därigenom bidrar till att göra platsen ännu mer innovativ, varierande och intressant.

Mängder av forskning visar också på att produktiviteten ökar när storleken ökar. När mängden människor ökar så uppstår en rad sk. agglomerationseffekter. Fasta kostnader kan slås ut på en större kvantitet, matchningen på arbetsmarknaden kan bli mer effektiv, man kan lära av varandra osv. Denna ökade produktivitet speglar också lönenivåerna på en plats och människor tenderar att ha en högre genomsnittlig lön i större städer. Allt detta är allmänt känt och väl befäst inom forskningen.

I dagarna släpptes ett nytt forskningsarbete som jag skrivit tillsammans med mina kollegor Richard FloridaRoger Martin och Melissa Pogue – alla vid Martin Prosperity Institute vid Universitetet i Toronto. I vårt paper tittar vi närmare på hur denna extra premium som ges i större städer fördelar sig på olika grupper i amerikanska städer. I detta forskningsarbete tittar vi specifikt på hur städer som har höga andelar kreativa individer (á la Florida) inom sk. traded industries (á la Michael Porter) påverkar arbetsmarknaden för alla som befinner sig på platsen.

Här kommer en något enklare sammanfattning. Vi vet att alla tjänar mer i större städer:

graf 1

Det finns alltså ett klart samband mellan den genomsnittliga lönenivån och befolkningsstorleken i staden. Gäller detta då alla grupper som arbetar? För att titta närmare på det delar vi upp arbetsmarknaden i tre grupper: kreativa kunskapsarbetare, de som arbetar inom en mer standardiserad tjänstesektor, dvs. tjänster som oftast inte kräver en högre utbildning (här kallad: service class), samt mer traditionella ”arbetarklassjobb” (här kallat working class). Figurerna nedan visar sambanden för samtliga tre grupper mellan genomsnittlig lönenivå och befolkningsstorleken:

graf 2

graf 3

graf 4

Som vi kan se så ökar den genomsnittliga lönen för samtliga tre grupper i större städer. Det spelar alltså inte någon roll vad du arbetar med i princip – man kan ändå förvänta sig en högre genomsnittlig lön i större städer. Men säger vissa, det spelar inte någon roll om du tjänar mer för det kostar också mer att bo i större städer. Frågan är om denna högre boendekostnad äter upp den extra lönepremium som större städer ger. Vi tar därför samma samband igen för alla individer men den här gången drar vi bort den genomsnittliga boendekostnaden från den genomsnittliga lönen. Vi får då följande samband:

graf 5

Som synes kvarstår det positiva sambandet mellan lön efter det att boendet har blivit betalt och individer har ändå till synes mer pengar eftersom den extra lönepremium man får i större städer är högre än den extra kostnad man får för boendet. MEN, och detta är ett stort men, det här mönstret förändras när vi åter igen bryter ner sambanden för samma tre grupper på arbetsmarknaden:

graf 6

De kreativa kunskapsarbetarna får tillräckligt mycket extra i lön i större städer för att täcka det dyrare boendet, men är så inte fallet för de som arbetar med mer standardiserade tjänster eller i mer traditionella arbetarklassjobb:

graf 7

graf 8

För båda dessa grupper har vi nu en negativt och signifikant samband mellan lön efter boende och befolkningsstorleken. Detta innebär att för cirka 65-70 procent av arbetsmarknaden så är det en ren förlustaffär att bosätta sig på en av de framgångsrika platserna, även om de får mer pengar i lönekuvertet. Samtidigt är det just dessa platser som erbjuder en livskvalitet som många individer uppfattar som attraktivt, platser med starka arbetsmarknader, platser som troligen på sikt erbjuder en goda utvecklingsmöjligheter för barnen osv. Idag har vi alltså skapat mycket framgångsrika och attraktiva platser som enbart inkluderar en tredjedel av arbetskraften, eftersom bara en tredjedel får en tillräckligt stor del av det värde som de större städerna skapar så att den extra kostnaden för att befinna sig där täcks. De övriga två tredjedelarna har alltså valet att bo mindre, sämre och/eller längre bort från de attraktiva delarna av staden.

Just den här problematiken är vad vi tar upp i den forskning som vi publicerade som ett working paper nu i veckan: det faktum att så många exkluderas från attraktiva, välmående platser. Men vi talar också om vägar framåt, t ex om att uppgradera vissa sämre betalda jobb för att bättre ta tillvara människors kreativitet. Fram tills idag har vi lagt mycket ansvar på politiker att se till att människor inkluderas på platser. Vårt arbete är en uppmaning till näringslivet att ta ett kliv framåt i det här arbetet. För det finns mycket att arbeta med – oavsett om man är politiker, akademiker eller företagare. Och målsättningen måste alltid vara att göra platser bättre för så många som möjligt.

Charlotta Mellander

Professor i nationalekonomi, Internationella Handelshögskolan i Jönköping. 

Denna text är också publicerad på Charlotta Mellanders egen blogg: http://vertikals.se/charlotta/2015/06/26/den-framgangsrika-icke-inkluderande-staden/

Två länder, en arbetsmarknad – pendling mellan utmaningar!

Idag har vi i Öresundshuset pratat om möjligheter och utmaningar om den stora arbetsmarknadsregion som sträcker sig över två länder – Danmark och Sverige.

Hur får vi fler att arbeta och bo på olika sidor om sundet och vilka är de största hinderna som vi behöver lösa? Är det språket, kulturella olikheter, dåliga kommunikationer eller sitter begränsningarna hos oss själva?

Helsingborgs stad och Helsingörs kommun samarbetade under våren för att utbilda danska och ungdomar i turism och service. Vi åkte över till Helsingör för att träffa ungdomarna och fråga dem om de kan tänka sig att jobba på andra sidan sundet. Anna Jähnke, kommunalråd i Helsingborg fick samma fråga.

Författare: Jessica Engvall – Helsingborgs stad

Gräsrotsrörelse av idag

Om mig:
Helena Roth, (@HERO_Respondi på Twitter), en av initiativtagarna till #skolvåren  som för tredje året i rad gör Almedalen. Eftersom rörelsen, löst sammansatt som den är, endast är 2,5 år gammal, så är det en ganska bra statistik tycker jag. I år är jag fastlandssupport och följer med hjärtat snabbt klappandes i bröstet Twitterflödet. Och extra snabbt klappade det när jag upptäckte socialmediachart. Stolt blev jag, så jag skrev nedanstående blogginlägg som först publicerades på min blogg http://herothecoach.com.

Jag är så stolt över #skolvåren​ som i detta nu ligger på nr 31 på http://socialmediachart.com i #Almedalen:s brus. Jag vet inte om du vet hur #skolvåren funkar, men i princip är det ett löst nätverk av människor som alla, av en eller annan anledning, brinner för skol- och därmed för samhällsutveckling, och som nånstans i grunden inser att frågan som åtminstone måste finnas med nånstans i loopen är #VarförSkola. (Skrivet på det sättet är det twitterifierat. Jag brukar utveckla det till att det handlar om att få folk i gemen att börja fundera över vilket samhälle vi vill leva i, och därmed, vilket samhälle vi tillsammans ska skapa!)

#skolvåren har i princip inte några intäkter överhuvudtaget, utan går runt fullt ut på ideellt engagemang. Så klicka dig in på socialmediachart och kolla de 30 företag/organisationer/regioner osv som ligger på platserna 1-30 och jämför förutsättningarna. Snacka om att #skolvåren verkligen är en gräsrotsrörelse. Det är helt sanslöst vad man som gräsrotsrörelse kan åstadkomma idag, jämfört med för bara tio år sedan.

Vill passa på att puffa för de walk n talk’s som #skolvåren-gänget på plats i Almedalen ordnar, gerilla-style (eftersom Almedalsguiden inte släpper in ett evenemang som detta, då det inte ”passar kriterierna” så i år är #skolvåren än mer gräsrot än tidigare! Då gäller det synas i bruset, och därför behöver jag din hjälp – snälla sprid detta!):

Måndag 29/6 gick första walk n talk:en av stapeln, och tisdag 30/6 – torsdag 2/7 har du chansen igen! Fredagen den 3/7 håller #skolvåren en längre workshop på Fenomenalen. Besök FB-eventen för mer info:

Tisdag 30/6 16.00 – 17.30 http://korta.nu/afkAlmedalen2
Onsdagen 1/7 10.00 – 11.30 http://korta.nu/afkAlmedalen3 Torsdagen 2/7 16.00 – 17.30 http://korta.nu/afkAlmedalen4
Fredagens workshop på Fenomenalen, 9.00 – 12.00 http://korta.nu/afkAlmedalen5

Jag är inte där, fysiskt, men gissa om jag är det i ande och själ. Och vet du – pengar är inte allt. Det har denna 2,5-åriga resan visat, gång efter annan. När jag hittade socialmediachart och såg placering 31 så twittrade jag ut en rad om det. Fick ett svar som gör mig fantastiskt glad, för det visar att känslan bakom engagemanget märks. Läs själva:

https://twitter.com/annikalindblom/status/615615540879564800

Ta chansen du med att bidra med dina svar på årets Almedalsfråga, som lyder: Är skolan svaret på frågan? 

Författare: Helena Roth

Vad händer om segregationen blir större?

Ord som stadsförnyelse, stadsutveckling, integration och sociala investeringar duggar tätt på Almedalens olika seminarium.  Många vill peka på problem och samma personer vill visa sina lösningar. Men vad händer om man inte gör något? Nyfiken på ett ämne som det inte talas så mycket om och nyfiken på Mona Sahlin så gick jag för att lyssna på om det går att bygga bort våldsbejakande extremism.

Mona Sahlin, är  Nationell samordnare mot våldsbejakande extremism.

Vi vet mycket om ekonomisk och ekologisk hållbarhet men desto mindre om social hållbarhet. Staten har utsett en nationel samordnare mot våldsbejakande extremism.  Med tanke på vad som hänt i världen veckorna innan Almedalsveckan känns ämnet mycket aktuellt.

Mona börjar med att extremism är ett hot mot demokratin. Det finns politiker och journalister som inte vågar säga vad de tycker då de är rädda för konsekvenserna. Även om det finns ställen i världen där det är mycket värre än hos oss så är det redan hål i den. demokratiska väven menar Mona.  Höger- och vänster extremism samt jihadism är de tre fokusområdena. Mona menar att det handlar om grupper som anser att de har rätt att använda våld som en del av sin kamp. De ser det som att våldet är en del av deras försvar av sin ideologi.

I Sverig ser vi ibland olika på olika typer av extremism trots att det egentligen handlar om samma typ av våld. I Sverige ser vi dessutom en ökning av antal unga män som ansluter sig till IS.

Mona Sahlins uppdrag är att försöka hitta de unga som som finns i riskzonen. Många av de som söker sig till extrema organisationer är så kallade konvertiter vilket gör det svårt att identifiera de som är i riskzonen tidigt.

Den riktigt stora utmaningen är hur vi och inte extremorganisationerna ska vara först med att hitta de som är i riskzonen. Sveriges kommuner och andra organisationer måste dessutom ha metoder och en beredskap för att hjälpa de som är i riskzonen.

Mona Sahlin har ett uppdrag att ta fram en nationell strategi. Den kommer att redovisas fortlöpande och kommer att innehålla allt från stöd till lärare för att upptäcka risksignaler till en flerspråkig hjälptelefon dit oroliga  föräldrar och anhöriga kan ringa.

Det är lättare att rekrytera för extremismorganisationer i utanförskapsområden även om det finns extremister som är välutbildade.

”Det finns många vägar in i extremism men väldigt få vägar ut.”

 

 

Platsmarknadsföring eller kommunal information – vad får det lov att vara?

image

Idag besökte jag ett seminarium på temat ”Staden som varumärke” arrangerat av Sveriges kommunikatörer.  Det var mycket intressant (även om 6 personer i en panel är för mycket), och dessutom ett väldigt hett ämne där många vill göra inlägg i debatten. Hur ska egentligen kommuner förhålla sig till platsmarknadsföring? Är det någon vi ska syssla med eller handlar vårt uppdrag bara om kommunal information? Den kommunala informationen, den om var vi bygger om vägar, när det är kommunfullmäktige eller hur man söker tillstånd för livsmedelsverksamhet, den är kärnan i vår kommunikation.

Kommunikationen från staden syftar till att informera de som bor och verkar i Helsingborg om sånt som de behöver veta och sånt som de vill veta. Därför använder vi en rad olika kanaler och sociala medier, framför allt pressmeddelande, Facebookinlägg, tweets och tips till journalister. Men vårt uppdrag sträcker sig faktiskt längre än så. Helsingborg vill mer. Vi vill bli bäst i världen på Internet och vi vill skapa möjligheter för helsingborgarna att bidra till utvecklingen av staden genom bland annat Visionsfonden och Drottabladet (cocreation ftw!). Vi vill också göra staden trevlig att vistas i genom evenemang och uppelvelser, där vi hoppas att det ska finnas något för alla. Ibland lyckas vi bättre och ibland sämre. Så är livet. Det är inte lätt att göra alla nöjda, det är rent av omöjligt. Men de allra flesta kan vara nöjda i alla fall någon gång då och då. När hen får ett gott bemötande och svar på sin fråga om bygglov, när hen besöker en sagostund för barn på något av våra områdesbibliotek, eller något helt annat.

Var går då gränsen mellan kommunal information och platsmarknadsföring? Var börjar uppdraget marknadsföring och var slutar uppdraget att ”bara” ge service och information till invånare? Finns det ens ett början och ett slut? Jag tror det är viktigt att vi funderar kring det här med staden som varumärke och att vi som jobbar inom Helsingborgs stad – och andra kommuner och regioner – pratar om det på våra möten och fikapauser. Vad är vårt uppdrag? Varför gör vi detta? Platsmarknadsföringen får aldrig bli viktigare än kärnverksamheten och den (ibland lite tråkiga) kommunala informationen. Men de måste få finnas båda två. För båda behövs.

Att människor trivs i Helsingborg och vill stanna kvar här är viktigt. Ett växande Helsingborg gynnar oss alla och skapar goda förutsättningar till en kommun med god ekonomi och hög kvalitet. Det gynnar alla som bor och verkar här.  Att vi då ibland på olika sätt behöver berätta om platsen Helsingborg är för de flesta ganska förståeligt. Däremot ska vi vara trygga i vad som är vårt uppdrag och vad vi inte ska sysselsätta oss med. Vi är inget företag.

Vi får aldrig glömma bort vilka vi finns till för och vad vårt uppdrag går ut på. Vi är tjänstemän, demokratins väktare, och vi verkställer framför allt politiska beslut. Politiken säger vad – vi säger hur. Enkelt på pappret, ibland lite lurigt i praktiken. Därav bilden på min lille son i början av detta inlägg. Han är helsingborgare och en av alla de 136 000 personer som i förlängningen är våra arbetsgivare. Det försöker jag tänka på varje dag när jag jobbar för staden, både när jag sysslar med kommunal information och när jag marknadsför platsen Helsingborg. Och båda delarna är ju riktigt roliga att jobba med 🙂

Ela satsar på champinjonodling i Helsingborg

Ela kom till Sverige från Turkiet som 13-åring. Efter högstadiet började hon jobba på restaurang. Sedan kom barnen och flera år av arbetslöshet som gjorde henne allt mer isolerad. Efter kontakt med Stiftelsen Ester ser hon för första gången på mycket länge positivt på framtiden.

-Vi invandrarkvinnor är en bortglömd grupp och vi har mindre makt här i Sverige än i våra hemländer. Det är ett som vi är osynliga här. Det är samhällsproblem att invandrarkvinnorna isoleras i hemmet med barnen med dålig kontakt med omvärlden vilket leder till låg självkänsla. Den låga självkänslan tar barnen efter redan i tidig ålder. Om mammorna mår dåligt, mår barnen dåligt, säger Ela Guler, entreprenör i Helsingborg.

Det här är en utsatt grupp och många av de här kvinnorna har dessutom farit illa. Men någonstans i oss alla bor en dröm om ett bättre liv. Med Ester vill de tre initiativtagarna Maria Borelius, Kerstin Thulin och Sofia Altafi stödja kvinnor med invandrarbakgrund att starta företag. Ett mål är att bryta utanförskapet för dessa kvinnor. De jobbar med att stärka kvinnornas kunskaps-, cosiala- och finansiella kapital och har utvecklat en unik mikrofinansprodukt i samarbete med Swedbank och Johannitorden. Efter att ha bedrivit ett metodutvecklingsprojekt i samarbete med Helsingborgs stad finansierat av Tillväxtverket och Region Skåne har Esters entreprenörsprogram nu blivit upphandlat av Helsingborgs stad.

-När jag kom i kontakt med Ester tog mitt liv en ny vändning. Jag har fått hjälp med att bygga upp självkänslan med hjälp av fysisk träning och personlig ledarskapsutveckling. De har hjälpt mig både privat och för att starta företag. Och det är viktigt att komma igång på rätt sätt, säger Ela Guler.

Nu har livet tagit fart. Hon har nyligen startat sitt företag Lilla svampskorgen. Men vägen har varit lång och många gånger har hon nästan gett upp hoppet om att starta eget.

– Jag behövde ta ett större lån för att göra investeringar i utrustning men det dröjde med besked om jag skulle få ett lån. Jag tappade hoppet många gånger men med hjälp av Ester och deras samarbete med Johanniterhjälpen som går in som garant för lånen upp till 80 procent fick jag till slutet lånet.

Med två isolerade containrar ska hon odla ekologiska champinjoner. Hon räknar med att skörda närmare 500 kg champinjoner i anläggningen som hon hävdar blir en av de modernaste i Sverige.

– Jag upptäckte att det var svårt att hitta fina champinjoner i affären. De var ofta bruna och fula. Och eftersom de flesta champinjoner importeras och finns få lokala odlare i Skåne så jag tänkte att det fanns en affärsmöjlighet här. Jag har redan avtal med flera grossister som är intresserade av att köpa svampar av mig. Jag börjar leva nu, säger Ela Guler.

På onsdag eftermiddag deltar Maria Borelius, en av initiativtagarna, och Lena Andersson, projektledare, i Öresundssamtalet ”Hur kan co-creation bidra till socialt hållbara städer” i Öresundshuset. Följ samtalet live via oresundshuset.nu, stiftelsenester.se, http://www.lillasvampkorgen.se

Författare: Jessica Engvall – Helsingborgs stad

Demokrati, påverkan och förändringar!

Om mig ses1549
Familj med vuxna barn ger tid till mig själv på ett helt nytt sätt. Legitimerad matematiklärare på lågstadiet. Passionerad matematikperson som utvecklar metoder där IKT kan stödja den första matematikinlärningen i förskola och lågstadium. Alla barn ska få chansen att ska skapa sitt eget liv, göra sina egna val och nå sina drömmars mål. Arbetar på Dalhemsskolan i Helsingborg. Gick min utbildning på Högskolan i Kristianstad.

Islandshästar, böcker och stickning är mina andra passioner.  Är nyfiken och vetgirig.

Du hittar mig på twitter @ses1549, Facebook (Susanne Jönsson pedagog) och Google+ (Susanne Jönsson Pedagog)

Välkommen med på min resa.

Varför #Almedalen

På #skolvårens blogg publicerade jag följande text innan jag åkte:

Demokrati, påverkan och förändringar


Man kan undra om det står rätt till i huvudet på denna lärare, hon som just gått på sommarlov efter ett tufft och roligt läsår med 45,5 timmars arbetsvecka. Hur i hela friden kan hon välja att åka till politikerveckan i Almedalen och prata skola och lärande en hel vecka?

Jo, jag ska berätta varför. Jag ska förklara hur jag tänker. Jag tror på fullaste allvar att utbildning är det bästa vapnet vi har för att förändra världen, precis som Nelson Mandela sagt (Nobels fredspris 1993) eller ett barn, en lärare, en bok och en penna  kan förändra världen som Malala Yousafzai (Nobels fredspris 2014) säger. Dalai Lama, Martin Luther King, Rosa Parks, Demond Tutu och flera andra stora förändrare av vår värld visar alla att all förändring börjar med en enda människas val, en enda persons ställningstagande. Jag vill vara med och förändra. Jag tror på en värld där alla är lika värda men med olika funktions-uppsättningar. Men ensam klarar man inte av att genomdriva stora förändringar. Vi är helt enkelt bättre tillsammans. Några är bra på att dra igång saker, andra på att förvalta och organisera, någon knyter ihop säcken och tillsammans kan vi så mycket mera än varje enskild person skulle kunna klara. Men någon måste börja.

Jag vill starta en våg av positiv press kring skolan. Där goda exempel och framgångsfaktorer lyfts fram, premieras och får någon annan att tänka till.

Jag vill ställa frågor som får människor att tänka att skola och lärande är en möjlighet inte ett hinder.

Jag vill återerövra alla pedagogers självkänsla och arbetsglädje, jag vill ge alla elever, varenda en de bästa möjliga livschanserna.

Jag åker till Almedalen för andra året på rad. I fjol var jag där för att se och lära. I år är jag där för att ställa frågor, sprida positiva intryck av skolan och starta en förändring. Tillsammans med mina vänner i Skolvåren vill jag vara med och bygga för ett framtida Sverige där alla får plats, syns och räknas. Inte bara i samhället utan också i skolan.

I läroplanen står att vi i skolan ska fostra demokratiska medborgare. Det är mitt uppdrag. Därför vill jag vara mitt i det demokratiska arbetet, påverka och  förändra.

Vi ses i vimlet i Almedalen, både live och på sociala medier
@ses1549 Susanne Jönsson Pedagog                            @skolvåren http://www.skolvaren.se

Författare: Susanne Jönsson