Den framgångsrika men icke-inkluderande staden

Stora städer är idag framgångsrika städer. De attraherar folk från hela världen och de växer snabbt. Platserna attraherar rika som fattiga, högutbildade som lågutbildade, inrikes- som utrikesfödda. Dessa platser är helt enkelt smältdeglar för en mångfald av människor som blandas med varandra och som därigenom bidrar till att göra platsen ännu mer innovativ, varierande och intressant.

Mängder av forskning visar också på att produktiviteten ökar när storleken ökar. När mängden människor ökar så uppstår en rad sk. agglomerationseffekter. Fasta kostnader kan slås ut på en större kvantitet, matchningen på arbetsmarknaden kan bli mer effektiv, man kan lära av varandra osv. Denna ökade produktivitet speglar också lönenivåerna på en plats och människor tenderar att ha en högre genomsnittlig lön i större städer. Allt detta är allmänt känt och väl befäst inom forskningen.

I dagarna släpptes ett nytt forskningsarbete som jag skrivit tillsammans med mina kollegor Richard FloridaRoger Martin och Melissa Pogue – alla vid Martin Prosperity Institute vid Universitetet i Toronto. I vårt paper tittar vi närmare på hur denna extra premium som ges i större städer fördelar sig på olika grupper i amerikanska städer. I detta forskningsarbete tittar vi specifikt på hur städer som har höga andelar kreativa individer (á la Florida) inom sk. traded industries (á la Michael Porter) påverkar arbetsmarknaden för alla som befinner sig på platsen.

Här kommer en något enklare sammanfattning. Vi vet att alla tjänar mer i större städer:

graf 1

Det finns alltså ett klart samband mellan den genomsnittliga lönenivån och befolkningsstorleken i staden. Gäller detta då alla grupper som arbetar? För att titta närmare på det delar vi upp arbetsmarknaden i tre grupper: kreativa kunskapsarbetare, de som arbetar inom en mer standardiserad tjänstesektor, dvs. tjänster som oftast inte kräver en högre utbildning (här kallad: service class), samt mer traditionella ”arbetarklassjobb” (här kallat working class). Figurerna nedan visar sambanden för samtliga tre grupper mellan genomsnittlig lönenivå och befolkningsstorleken:

graf 2

graf 3

graf 4

Som vi kan se så ökar den genomsnittliga lönen för samtliga tre grupper i större städer. Det spelar alltså inte någon roll vad du arbetar med i princip – man kan ändå förvänta sig en högre genomsnittlig lön i större städer. Men säger vissa, det spelar inte någon roll om du tjänar mer för det kostar också mer att bo i större städer. Frågan är om denna högre boendekostnad äter upp den extra lönepremium som större städer ger. Vi tar därför samma samband igen för alla individer men den här gången drar vi bort den genomsnittliga boendekostnaden från den genomsnittliga lönen. Vi får då följande samband:

graf 5

Som synes kvarstår det positiva sambandet mellan lön efter det att boendet har blivit betalt och individer har ändå till synes mer pengar eftersom den extra lönepremium man får i större städer är högre än den extra kostnad man får för boendet. MEN, och detta är ett stort men, det här mönstret förändras när vi åter igen bryter ner sambanden för samma tre grupper på arbetsmarknaden:

graf 6

De kreativa kunskapsarbetarna får tillräckligt mycket extra i lön i större städer för att täcka det dyrare boendet, men är så inte fallet för de som arbetar med mer standardiserade tjänster eller i mer traditionella arbetarklassjobb:

graf 7

graf 8

För båda dessa grupper har vi nu en negativt och signifikant samband mellan lön efter boende och befolkningsstorleken. Detta innebär att för cirka 65-70 procent av arbetsmarknaden så är det en ren förlustaffär att bosätta sig på en av de framgångsrika platserna, även om de får mer pengar i lönekuvertet. Samtidigt är det just dessa platser som erbjuder en livskvalitet som många individer uppfattar som attraktivt, platser med starka arbetsmarknader, platser som troligen på sikt erbjuder en goda utvecklingsmöjligheter för barnen osv. Idag har vi alltså skapat mycket framgångsrika och attraktiva platser som enbart inkluderar en tredjedel av arbetskraften, eftersom bara en tredjedel får en tillräckligt stor del av det värde som de större städerna skapar så att den extra kostnaden för att befinna sig där täcks. De övriga två tredjedelarna har alltså valet att bo mindre, sämre och/eller längre bort från de attraktiva delarna av staden.

Just den här problematiken är vad vi tar upp i den forskning som vi publicerade som ett working paper nu i veckan: det faktum att så många exkluderas från attraktiva, välmående platser. Men vi talar också om vägar framåt, t ex om att uppgradera vissa sämre betalda jobb för att bättre ta tillvara människors kreativitet. Fram tills idag har vi lagt mycket ansvar på politiker att se till att människor inkluderas på platser. Vårt arbete är en uppmaning till näringslivet att ta ett kliv framåt i det här arbetet. För det finns mycket att arbeta med – oavsett om man är politiker, akademiker eller företagare. Och målsättningen måste alltid vara att göra platser bättre för så många som möjligt.

Charlotta Mellander

Professor i nationalekonomi, Internationella Handelshögskolan i Jönköping. 

Denna text är också publicerad på Charlotta Mellanders egen blogg: http://vertikals.se/charlotta/2015/06/26/den-framgangsrika-icke-inkluderande-staden/

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s