Journalistik OCH kommunikation, inte eller

Co-creation kallar skaparna av almedalsbladet sättet att producera den här sajten. Och absolut, att samskapa är ett sätt att föra ut information, åsikter, journalistik.

I söndags deltog jag i ett seminarium här i Almedalen under rubriken ”Informationsklyftor – ett hot mot demokratin?” Seminariet arrangerades av Tidningsutgivarna och utgångspunkten var en sprillans ny undersökning från Retriever som gått igenom 15 miljoner (!) artiklar/inslag i svenska tidningar från 2011 till april i år. Det de undersökt var om antalet nyhetsartiklar minskat, om snuttifieringen i form av fler notiser ökat och om fler TT-artiklar publicerats för att fylla ut hålen i lokala medier när många mediehus skurit ner antalet journalister radikalt. Svaret på samtliga frågor var nej! Antalet nyhetsartiklar/inslag har inte minskat, det har inte blivit fler snuttar/notiser och det har inte blivit mer TT-material i lokala medier.

Trösterikt. Inte minst eftersom faktum kvarstår, det finns i dag betydligt färre journalister än det gjorde 2011.

Under söndagens debatt pratade vi bland annat om möjligheterna till medskapande (co-creation). Vad betyder sociala medier för journalisterna, hur använder vi på redaktionerna läsargenererat material. Jag tror det finns alla möjligheter för oss inom media att använda alla de experter och alla ögon och öron som finns därute. Det är förlegat att tro att vi som journalister klarar oss utan våra läsare/tittare/lyssnare och deras vilja att vara med och utveckla och förädla journalistiken.

Alldeles nyss var jag på Helsingborgs stads och Sveriges kommunikatörers seminarium om ”Staden som varumärke” där man diskuterade kommunikation som vägen för att skapa delaktighet hos invånarna. Helena Renström, marknadschef på Skellefteå kommun, berättade där hur Norran, den lokala tidningen som jag vet är stenhård i sin granskning av lokala makthavare, spelar en viktig roll som samhällsbyggare. Tuff empati, skulle man kunna kalla det. Som journalister ska vi lyfta på locken och hitta eländet. Men vi ska också lyfta fram de goda exemplen och inspirera människor att ta tag i saker. Blir det bara elände är det snart ingen som orkar ta del av traditionella medier.

På min arbetsplats, tidningen Hallå, har vi uttalat ett uppdrag att lyfta fram de positiva nyheterna.

På Sveriges Radio pågår en intensiv intern diskussion om hur man ska göra nyheterna mer konstruktiva och ge goda exempel och förslag på lösningar.

På seminariet om Staden som varumärke pratade Helsingborgs kommunikationsdirektör Micco Grönholm om vikten av att även kommunicera de problem som finns, att inte bara ”smycka grisen”.

Se där. Kommunikatörerna vill bli mer granskande för att öka sin trovärdighet. Journalisterna vill bli mer positiva för att öka sin relevans.

Bägge delar gynnar det demokratiska samtalet.

Och så lite co-creation på det!

Kersti Forsberg
Tidningschef,  tidningen Hallå
hallahelsingborg.se
@kerstifo

Toppbilden heter ”long range communication”; flickr photo by Midhras shared under a Creative Commons (BY-NC) license

Staden som varumärke

image

Just nu pågår samtalet ”Staden som varumärke” hos Sveriges kommunikatörer. De som deltar är:

Micco Grönholm, Kommunikationsdirektör, Helsingborgs stad. Jesper Falkheimer, Professor, Lunds universitet. Margareta Wall, Kommunikationsdirektör, Örebro kommun. Mattias Jansson, kommundirektör, Botkyrka kommun. Helena Renström, marknadschef, Skellefteå kommun.

Frågan är: Hur jobbar kommuner med kommunikation och kan de använda liknande metoder som ett företag gör?

Är du på plats?

Kvinnor drar fullt i Öresundshuset

3458 evenemang och 35000 besökare är Almedalsveckan i korthet men det visar även på den största utmaningen för alla arrangörer. Hur ska jag få just dig att komma till mig? Fräcka lokaler, gratis lunch och kända talare är några av vapnen i kampen om publiken.

Magdalena Andersson, finansminister
Karin Wanngård (S), kommunstyrelsens ordförande, Stockholms stad
Anneli Hulthén (S), kommunstyrelsens ordförande, Göteborgs Stad
Katrin Stjernfeldt Jammeh (S), kommunstyrelsens ordförande, Malmö stad.

image

Detta är kvinnorna som drog fullt hus i Öresundshuset på tisdag förmiddag. Temat var: Så bygger vi framtidens hållbara storstäder. Om den var enkönat på scen så var det desto mer blandat i publiken. Ett riktigt härligt evenemang där ett riktigt intressant ämne togs upp.

Intressant att se och höra hur en kvinnlig panel pratar om viktiga frågor. Utanförskap, segregation, trygghet och miljonprogramsområden kom självklart upp. Vill du veta vad som sades kan du se hela seminariet här.

Har du varit på något seminarium med bara kvinnor och män? Berätta gärna hur det var!

 

Går det att planera en stadsdel för lyckliga invånare?

Hur bygger man så att folk blir lyckliga? Går det över huvud taget?  Okidoki arkitekter har funderat på detta.

image

Rickard Stark menar att vi inte behöver blicka framåt utan kan lära oss mycket genom att blicka bakåt. Skulle vi titta på hur man byggde för 150 år sedan så byggde man på det sätt som vi uppskattar idag. Tänk gamla stan, Amsterdam eller andra städer som vi gillar att åka till.  Att bygga som Visby ser ut idag skulle aldrig vara tillåtet ändå är det så många ibesökare som väljer att besöka Visby.

Mötesplatser, högt och lågt och blandning mellan bostäder och andra verksamheter är en del av att bygga för lyckliga invånare. Ändå lever vi idag på ett helt annat sätt.  Vi bor inte tillsammans utan i ett hyreshus, en bostadsrätt eller ett villaområde. Våra barn går inte i den skola som ligger närmst, vi bor och arbetar på olika ställen. Många innvånare ser sig som innvånare i en region och inte innvånare i en stad. Därför ser kraven på mötesplatser helt annorlunda ut idag. Idag finns det många mötesplatser som caféer, restauranger, teatrar och köpcentrum där man måste konsumera för att få mötas. Utmaningen ligger i att stadsutveckling idag ska sträva efter social, ekologisk och ekonomisk hållbarhet.

Bilar och parkering är en svår fråga för alla städer. Vi vill planera för att vi ska transportera oss på andra sätt än med en egen bil men få stadsplanerare vågar ta med detta i planeringen. Vi använder de bästa tomterna till parkeringsplatser istället för till bostäder. Vi bygger parkeringshus där varje plats kostar 400 000. Det är inte den som parkerar som betalar den största delen av kostnaden utan det läggs på hyrorna.

Så istället för klara och tydliga svar lämnar jag seminariet med frågan om man kan leva lyckligt utan bilen?

 

Medborgardialog – för show eller på riktigt?

Med beskrivningen ” Hur kan vi jobba med dialogprocesser på riktigt, och inte bara lägga åsikterna i ”bra-idéer”-lådan?” höll Tengbom idag ett samtal om medborgardialog.

Thomas Stoll (Hållbarhetschef Tengbom) böjar i sin introduktion med att presentera  viktiga faktorer för medborgardialogen.  En faktor handlar om att respektera människan. Thomas frågar sig, för vem planerar vi staden? Är det för kärnfamíljen eller för planarkitekterna och stadsplanerarna själva? Han säger att fokus istället borde vara på barn, unga och att en mångfald av människor är med i planeringen. Han beskriver även vikten av att respektera kunskapen hos de som deltar i dialogen.

Även Sofia Eriksson (Ordförande, Kvinnors Byggforum) beskriver att de traditionella samrådsmötena bara lockar samma typ av publik. De som faktiskt påverkas och behöver komma till tals kommer inte.

Ett annat påstående som kommer upp under samtalet är att deltagarna inte förstår att det inte kan bli exakt så som deltagarna tycker och att planarkitekterna måste ta hänsyn till många olika faktorer i ett plan.

Men handlar inte det om att vara tydlig med syftet till varför man bjuder in medborgarna? Varför bjuder man in till samtal och till vilken grad kan deltagarna påverka, handlar det om information, konsultation eller är det dialog? I introduktionen presenteras delaktighetstrappan  som just förklarar de olika nivåerna av delaktighet. Bör inte vi som bjuder in till dialogen var tydligare med vad vi bjuder in till om deltagarna missförstår?

Under samtalet diskuteras även hur man kan använda de digitala verktygen i dialogen med medborgarna. Lars Eidenvall (CTO, Kairos Future) menar att det viktigt att vara närvarande i dialoger men att de unga ofta inte kommer. Men handlar det inte om att anpassa dialogen efter den målgrupp man vill nå? Han säger även att de unga förväntar sig att få tycka till och bli lyssnade på i sociala medier. Då är det ju där vi måste finnas. Paneldeltagarna enas om att den digitala dialogen bara kan vara ett komplement, det är viktigt att även ha dialog på fysiska möten. Frågan är då hur man utformar dessa fysiska möten?

Om vi ska respektera människors kunskaper och är intresserade av invånarnas åsikter då måste vi väl också anpassa hur vi insamlar kunskapen?

Charlotte Hedlöf – http://blogg.helsingborg.se/dialog30/

Kan det som är bra för alla vara förbjudet?

Den som vill lyssna till de riktigt intressanta seminarierna måste var morgonpigg. Ett intressant morgonseminarium i Öresundshuset handlar om kommuner som vill ge sina medborgare fritt internet. Allt fler letar efter fritt internet i sin vardag och inte minst på sin semester. Men det är även en fråga för  demokratin.

Jag vet att det finns många stora familjer i bland annat Helsingborg som bara har en dator trots att de är två vuxna och kanske 4-5 barn. Jag vet även att det finns flera personer som har en betalningsanmärkning och som därför inte kan teckna ett internetabonnemang. Jag tycker att det är fantastiskt när jag kommer till en fri surfzon men för dessa människor är surfzoner en förutsättning för att kunna vara en del av samhället men även en förutsättning för att de ska kunna utöva sin demokrati.

image

Joakim Jardenberg är internetchef i Helsingborgs stad och säger att han har världens roligaste jobb.  Men snabbar sig att  säga att det finns många frågor som är viktigare än Internet. I Helsingborg vill vi bli en så bra stad som möjligt med hjälp av internet.

58 till 93 % godkända i matte på grundskolan bara genom att möta barn på internet, är ett bra exempel på hur Helsingborg arbetar digitalt. Även i äldreomsorgen arbetar Helsingborg med internet på allvar för att göra vardagen lättar både för vårdtagare och personal.

I Helsingborg är fritt wi-fi en demokratifråga. Många har en del gratis datamängd i sitt mobilabonnemang men om man tittar på film så tar det snabbt slut. Då kan man till exempel inte följa kommunstyrelsens möten live. I Helsingborg kan du alltid gå ut i en av zurfzonerna och ha fri tillgång till internet. Det är bra.

Även besökare uppskattar  internetzonerna som även är bra för företagen i Helsingborg. Då 4000 unga gymnaster besökte Helsingborg var surfzonerna det som var mest uppskattat.

Tekniken utvecklas så snabbt och ingen vet hur det ser ut så därför arbetar Helsingborg utifrån största möjliga effekt med minsta möjliga kostnad.  Att bygga ut internet där det redan finns kommunala verksamheter har gjort att det idag finns fler än 200 surfzoner. Varje zon kostar 811 kronor per år. I Helsingborg finns dessutom Europas största surfzon  på Görningen vid havet.

Helsingborgs  vision 2035 är det som driver på och inspirerar Joakim i hans arbete. Men det viktigaste är att våga prov och börja även om man inte har svar på alla frågor. Internet ska vara som luft, en självklarhet som finns överallt. Då kan internet hjälpa till att få människor att blomma ut och göra sitt bästa, avslutar Joakim.

Konkurensvereket är tveksamma om  det är förenligt med konkurrenslagstiftningen att kommuner erbjuder gratis internet. Det är i första hand den europeiska konkurrenslagstiftningen som sätter gränser. I vårt grannland Danmark finns det en lag som säger att kommuner som erbjuder internet bara får låta användarna utnyttja tjänsten en timme per dag. Långt ifrån 24/7 som eftersträvas inom andra områden.

Det finns inget i svensk lag som säger att en kommun får eller inte får erbjuda gratis internet. I Danmark är det ok att erbjuda gratis internet inomhus. Varför finns det då begränsningar utomhus?

Dett finns en önskan om ett gemensamt offentligt nätverk i hela Öresundsregionen. Därför är dessa frågor intressanta.

 

Vem fixar energipolitikens hängränna?

Under årets Almedalsvecka genomförs mer än 100 olika arrangemang på temat energi. Allt ifrån elbilar till kärnkraft ska diskuteras samtidigt som en mängd intresseorganisationer kämpar för att uppmärksamma just sina särskilda fokusområden i det komplicerade pussel som vårt energisystem utgör.

Efter några dagars minglande och seminarielyssnande kan man snabbt konstatera att det inte finns någon brist på lösningsförslag för våra energiutmaningar. Problemet är istället att debattörerna, såväl politiker som myndigheter och lobbyister, tenderar att angripa ett problem i taget utan att reflektera hur de hör samman. Genom att betrakta energifrågorna med ett så kallat stuprörsperspektiv ter sig lösningar lika självklara som enkla. Det är klart vi ska stänga ner vattenkraften så att fiskarna kan vandra fritt! Inte kan vi väl elda importerat avfall i våra kraftvärmeverk!

Med stuprörets snäva glugg som systemgräns är emellertid risken stor att vi väljer åtgärder som kanske löser ett enskilt problem, men som på det stora hela motverkar våra högre syften. Utrivna vattenkraftsdammar vore naturligtvis bra för vandrande fiskar, samtidigt skulle det innebära ett kritiskt bortfall av klimatneutral reglerbar el som vi så desperat behöver om vi ska kunna stänga ner kärnkraften utan att riskera effektbrist.  Slutar vi att hjälpa våra europeiska grannar att energiåtervinna deras avfall sparar vi visserligen in en massa transporter, men när 140 miljoner ton brännbart av fall inom EU årligen istället läggs på metanläckande soptippar ökar vi istället vår globala miljöpåverkan.

Mellan stuprören på ett hustak finns en hängränna. Hängrännan fördelar regnvattnet och säkerställer att hela systemet fungerar optimalt. Våra energipolitiker får inte ge efter för särintressen vars argument kan verka helt logiska ur ett stuprörsperspektiv. Politiken måste vara den hängrännan som ser till att vi fattar beslut som alltid leder till största möjliga övergripande miljö-och samhällsnytta.

Per Everhill, Ansvarig Public Affairs Tekniska verken