Kring städer, moralisering och pluralism

Det spelar egentligen ingen roll om det är Almedalsveckan eller vilken som helst annan vecka, man kan alltid lita på att det någonstans anordnas ett seminarium om “Den X staden”. X står här alltid för antingen “smarta”, “digitala”, “kreativa” eller något annat av den moraliskt positivt laddade ord som får stå som dagens semiotiska fyrbåk för diskussioners a priori legitimitet. Vi talar om smarta städer, för så ska man bara göra. Vi hyllar städers kreativitet, för så är det nu bara.

Men skall alla städer vara kreativa, smarta, genomsyrade av den typ av mångfald vi lärt oss är “rätt” mångfald? Skall alla städer se trånande till New York och Köpenhamn, eller vilken stad som just nu blivit upplyft av Monocle och/eller någon av Richard Floridas adepter som det nya rätta?

Risken med att hylla saker såsom “den smarta staden” eller “den kreativa staden” (eller, för den skull, “co-creation”) ligger i att dessa, trots de positiva vibbar de tenderar sända, också kommer med en ideologi på köpet. De kommer med outtalade antaganden om vad som är gott och rätt, och de kommer ofta med färdigt förpackade handlingar och beteenden. Inte minst farligt, de kommer med färdiga ikoner, platser man skall försöka likna.

Så vi får en diskussion i vilken alla skall likna vilken stad det nu är som just nu blir mest hyllad, och därtill ett gäng modeller som skall vara råmärken för hur staden nu skall se ut för att inte vara gammal, trist, på dekis, eller, värst av allt, “analog”.

Vad vi bör fråga oss är huruvida vi faktiskt vill ha det på detta sätt? Skall alla städer försöka bli smarta och kreativa och kulturhuvudstäder och allt det där? Det finns i diskussionen en rätt otäck moralism, som därtill är en mycket tyst sådan. Man säger givetvis aldrig rakt ut att de städer i Kina som producerar alla de prylar som Almedals-intelligentsian använder för att koordinera seminarier och möten egentligen är mindre värda. Man uttalar aldrig att en stad som inte lyckats odla fram sina egna yuccies (young urban creatives, om ni missat den – tänk dig en hipster med månadslön) är sämre, men man menar nog rätt tydligt det.

Vad vi behöver mer än ännu ett seminarium om “Varför smarta städer är framtiden” är kanske en diskussion om städers pluralism. Om varför inte alla städer behöver digitaliseras på samma sätt, om alls. Om varför kreativitet i och för sig är bra, men att industristäder inte därmed är moraliskt mindre värda. Om varför Almedalen är kul, men inte bara under den veckan när alla är där.

Författare: Alf Rehn, är professor i företagsekonomi, och jobbig även annars.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s