Alla inlägg av martinahbg

Dags att bli digital?

image

Digitala kanaler, och sociala medier i synnerhet, fyller våra liv med olika flöden av information. Vi scrollar upp och scrollar ner. Nyheter, insyn i vänner och bekantas liv, marknadsföring av produkter och tjänster samt  en hel del samhällsinformation fyller våra mobiler, datorer och paddor varje dag. Och fort går det. Så, hur digital är du egentligen? Tycker du det är lite läskigt, eller omfamnar du möjligheterna? Och vad förväntar du dig att vi som offentlig aktör gör för att bidra till ditt flöde?

Vi blir nämligen allt fler som använder sociala medier, halva Sveriges befolkning är på Facebook varje dag.  Allt fler, inte minst äldre, har upptäckt detta smörgåsbord av möjligheter att dela med sig av allt ifrån foton på barn, barnbarn och husdjur till inlägg i samhällsdebatten och köp- och säljannonser.  Ungdomarna satsar mest på Snapchat och Instagram medan politiker, PR-folk och organisationer använder gärna Twitter.  Många använder kanalerna till olika ändamål; jobb, familj, kontakt med gamla vänner etc. Här finns något för de allra flesta!

Samtidigt som detta pågår hör vi hela tiden ordet digitalisering nämnas. Överallt pratas det om digitalisering. Hur vi måste förstå det som händer i samhället och ta tillvara dessa fantastiska möjligheter. Det ställer höga krav på oss dom tjänstepersoner inom svenska kommuner och landsting/regioner.

Mitt huvudansvar på kommunikationsavdelningen i Helsingborgs stad går ut på att kommunicera och jobba med dialog och varumärkesbyggande i sociala medier. Att använda digitala möjligheter till att nå ut till fler, och snabbare. På ett privat företag hade jag kanske kallats community manager eller digital media manager. Vem vet?  Men det viktiga är inte våra titlar eller vilka plattformar vi använder oss av. Det viktiga är vad vi gör med dem, och ännu viktigare är varför vi som organisation använder dem.

Helsingborg blev Sveriges IT-kommun 2015. Inför nästa utdelning av utmärkelsen, 2017, tror jag inte att kraven på digitalisering av kommuner kommer minska. Tvärtom. Invånarna förväntar sig allt mer och ställer högre och högre krav. Med all rätt! Under Almedalen har digitalisering varit ett trendande ord och många seminarier har berört just det temat. Helsingborg stad anordnade ett seminarium om just vad som krävs av Sveriges nästa IT-kommun. Cirka 140 förslag kom in på punkter till en gemensam checklista för vad som behövs. Själv funderar jag mycket kring 100 % papperslöst, kring smidiga sätt att hantera vardagen och så klart alla de möjligheter för våra invånare som digitalisering erbjuder. I skolan, inom äldreomsorgen och inom sociala verksamheter.

Vi är en offentlig aktör som finansieras av skattepengar. Våra uppdragsgivare – de vi jobbar för – är de som lever och verkar i Helsingborg. De har rätt till digitaliseringen! Med det syftar jag både på hur vi i vår kommunikation måste vara aktiva i kanaler där vi faktiskt möter dem, och att vi ska använda digitala möjligheter för att kunna erbjuda dem bästa tänkbara kommunala service.

Tillsammans med engagerade invånare och företag utvecklar vi platsen Helsingborg. De digitala möjligheterna är enorma och vi tjänstepersoner försöker omfamna dem på alla sätt vi kan. Även när det är lite läskigt.  Det handlar ofta om oprövad mark och om att våga gå före i ledet.

Det finns mycket vi kan göra som gynnar helsingborgarna. Och det vi kan göra kan alla andra kommuner också göra. Vi kan dessutom dela med oss av det vi lär oss längs vägen och stötta varandra. Det blir ofta både bättre och billigare. Men det gäller att vi vågar vara digitala, inte bara att vi pratar om digitalisering och att vi måste hänga med i utvecklingen. Det räcker inte. Så, hur digital tänker du vara 2017?

Kommunanställdas löner är (nästan) jämlika

I varje fall visar statistiken från Medlingsinstitutet det. Det skiljer 0,4 % mellan kommunanställda kvinnor och män efter att faktorer som utbildningsnivå, åldersstruktur och frånvaro rensats bort. Det är lägre än det totala genomsnittet som visar att män tjänar 4,6 % mer än kvinnor.

Dessa intressanta fakta mötte mig på mitt allra första seminarium, under min allra första timme, på Almedalsveckan. Efter att ha flugit från ett sönderregnat Skåne på förmiddagen, via taxi med en pratglad göteborgare till hotell och cykel in till Visby, befann jag mig mitt i vimlet för allra första gången. Lite yr och förväntansfull styrde jag mina steg mot Medlingsinstitutets pass om lönestatistik.

Kronstallgränd? Med näsan långt ner i Google maps hittade jag till slut rätt bland de snirkliga gatorna. Här ska det vara!

Swedish National Mediation Office. Men nä. Meditation?! Eller vänta nu, m e d i a t i o n. Jag kan inte vara den enda som blandat ihop dessa ord. Andlig frid och medling – kopplingen är väl inte omöjlig att göra ändå…

Medlingsinstitutet är statistikansvarig myndighet för den officiella lönestatistiken och varje år följer de upp löneskillnader mellan män och kvinnor. De visar att det finns en tydlig skillnad. Men precis som jag inledde med att skriva varierar den efter sektor. Den kommunala sektorn har den lägsta skillnaden mellan könen, både gällande ovägd och vägd data (rensad på faktorer som utbildningsnivå, åldersstruktur och frånvaro). I landstingen (22,4% oviktat) och bland tjänstemän inom privata sektorn (7,7% viktat) finns den största skillnaden.

Både den ovägd och vägda löneskillnaden har minskat mellan 2005 och 2015 med 3,8 procentenheter respektive 2,2 procentenheter. Den ovägda löneskillnaden är 12,5 procent medan den vägda är 4,6 procent. Med samma takt kommer alltså löneskillnaden vara helt borta först om 20-30 år.

Av de i statistiken mätbara faktorerna har yrket den högst förklaringsgraden. Större delen av skillnaden mellan män och kvinnors löner beror på att kvinnor och män i stor utsträckning finns i olika yrken med olika lönelägen. ”Kvinnoyrken” tjänar sämre än ”mansyrken” helt enkelt.

Här finns också den största förklaringen till minskningen de senaste 10 åren. Fler kvinnor har kommit in i de traditionellt mansdominerade yrkena och fler män i de yrken där det finns många kvinnor. Löneutvecklingen för själva yrket står för en mindre del av förklaringen.

Peter Gustafsson, samhällsanalytiker Helsingborgs stad

Det magiska ordet som lyfter ditt seminarium

 

Mattias

Almedalsveckan bjuder på många intryck. Drygt 3800 evenemang finns listade i den officiella evenemangskalendern och allt du tar dig för som besökare kan kombineras med en föreläsning eller ett seminarium.

Ett smörgåsbord dukat för kunskapsinhämtning. Men också risk för plattityder och att tappa bort sig själv i myllret.

Som kommunikatör har det varit intressant att se vilka grepp som tas för att dra till sig besökare. Det är en fråga som faktiskt berör ALLA på plats i Visby, från påverkansorganisationer till lokala restauranger och kaféer.

 Jag är ganska säker på att ordet relevans är det nyckelord som man behöver ha med sig hela vägen som ledstjärna för att lyckas nå fram. Det behöver man ha med sig från den första stund då man sätter sig ned och överväger att överhuvudtaget vara med i Almedalen.

Då kommer följdfrågorna naturligt och hela inramningen tar form från rätt ambitionsnivå: vilket är det viktigaste budskapet? Hur vill vi beröra deltagaren? Vad är viktigt för oss att visa eller påverka?

Jag hoppas därför att så många som möjligt ser onsdagens Öresundssamtal på temat arbetsmarknad klockan 16-17 i Öresundshuset. Det sänds även på SVT2 på fredag kl 10.45.

Där lyfter vi den kanske viktigaste frågan för hur Skåne och Sverige kommer att lyckas med att få människor i innanförskap. Nämligen vårt synsätt: Ser vi utmaningen som en kostnad eller en investering?

 Ett synnerligen relevant tema.

 /Mattias Präntare, Region Skåne

 

Dags för ett perspektivskifte?

Jesse

Under hösten 2015 kom det många flyktingar till Sverige. Den efterföljande samhällsdebatten har handlat mycket om de kostnader som uppstår i mottagandet och den fortsatta etableringen i samhället av alla dessa individer. Många röster har höjts om att det blir för dyrt, att våra samhällssystem inte klarar av det – att vi helt enkelt inte har råd.

Få har pratat om de potentiella samhällsvinster denna migrationsström skulle kunna generera Sverige. Det är ett perspektiv som måste belysas i betydligt högre utsträckning när det gäller resurstillvaratagande och kompetensförsörjning.

Färsk statistik visar att antalet bristyrken ökar i antal och att kompetensgapet mellan efterfrågan och tillgång på kvalificerad arbetskraft växer. Och samtidigt som vi står inför dessa utmaningar tillvaratar vi inte tillgängliga resurser i tillräckligt hög utsträckning.

Utomnordiskt födda stod mellan 2008-2014 för 75 % av sysselsättningstillväxten i Skåne och utgör idag den absolut största majoriteten av Skånes arbetskraftsreserv. Trots detta har utomnordiska födda en betydligt lägre sysselsättningsnivå än svenskfödda.

Med andra ord, dom som vi är mest beroende av på den skånska arbetsmarknaden får inte sysselsättning i tillräckligt hög utsträckning.

Detta är inget nyhet för dem flesta av oss. Men det får en att fundera över hur vi tillvaratar våra resurser i samhället. Det får en även att fundera över vad som skulle hända ifall vi bytte perspektiv och började se dessa individer som en tillgång och som en potentiell lösning på vissa av våra utmaningar rörande kompetensförsörjning?

Under 30 år har Ingvar Nilsson och Eva Lundmark utvecklat samhällsekonomiska beräkningsmodeller. Inför dagens Öresundssamtal om Arbetsmarknad har dom skrivit en rapport om nyanlända ur ett socialt investeringsperspektiv. I rapporten visar dom på behovet av ha ett längre perspektiv i våra offentliga beslutsprocesser. Dom menar att en större investering i nyanlända i ett tidigt skede skulle kunna generera betydande samhällsvinster över tid. Kompetens som annars skulle kunna gå förlorad skulle tas tillvara, kostnader för försörjning skulle minska och produktionsvärdet öka.

Här kan du läsa rapporten ”Ett halvfullt glas? Nyanlända ur ett socialt investeringsperspektiv”

Med utgångspunkt i ovan hoppas jag att dagens seminarium kan bli ett startskott på en samhällsdebatt där man fokuserar på möjligheter och potential snarare än på hinder och kostnader när vi pratar om nyanlända.

Jesse Kemppinen, Region Skåne.

Var finns de stolta poliserna?

Vad är drivkraften för att vilja bli polis? Och hur säkerställer vi att den drivkraften finns kvar inom yrket, även när arbetsbelastningen är hög och det ställs krav på att leverera lika bra – eller till och med bättre – utan att resurserna för att utföra arbetet ökar? Klarar vår poliskår av det? Och hur mycket är jobbet värt? Vad är en skälig lön för en polis i Sverige år 2016?

Under ett seminarium i Almedalen, arrangerat av Polisförbundet, med titeln ”Är den stolta polisen utrotningshotad” diskuterade en panel av poliser och beslutsfattare om huruvida den svenska polisen har de förutsättningar som behövs för att klara av sitt uppdrag. Och hur ska vi få fler poliser att stanna kvar i yrket?

Det finns en stor yrkesstolthet inom svensk polis och känslan av att faktiskt göra skillnad är det som får många att söka sig till just polisyrket. Men vad händer när den känslan inte längre infinner sig när man kommer till sitt arbete? Riskerar vi att få en brist av poliser som vill jobba för ett tryggare samhälle? Det handlar om människor som ofta är väldigt attraktiva på arbetsmarknaden och där både andra myndigheter, kommuner och privata företag inte sällan står på kö för att anställa poliser, som inte sällan även har en högre utbildning med sig i bagaget sedan tidigare.

Hur är det att vara polis? Jag är inte polis, så jag vet egentligen inte. Men jag kan förstå att det är ett yrke där du varje arbetspass kommer till jobbet, tar på dig din uniform och sedan ser vad just den här dagen har att erbjuda. Du vet inte vilka situationer du kommer hamna i under passet och hot och våld – till och med fara för ditt liv – kan vara en del av din verklighet. Din arbetsmiljö. Detta gäller inte minst i särskilt utsatta områden dit det kan vara direkt farligt att bege sig för polis och annan blåljuspersonal. Ändå gör dom det, varje dag. Som polis vet du inte heller vilken tid du kommer att komma hem till din familj. Blir det som planerat, den tiden det är sagt? Eller behöver du jobba över och får be någon annan hämta barnen på förskola eller ställa in dina planer för att du inte vet när du får komma hem? Hur många andra yrkesgrupper jobbar under sådana förutsättningarna till en så pass låg lön?

Martin Marmgren är polis i yttre tjänst i Järva polisområde i Stockholm. Under seminariet beskrev han polisens situation så här: Behovet av poliser har gått upp ganska kraftigt samtidigt som brottsligheten blir allt mer komplex. Det krävs också större insatser för att de utredningar som görs ska kunna leda till fällande domar. Det krävs dessutom mer av polisen vad gäller det brottsförebyggande arbetet.

Det är med andra ord ingen lätt ekvation att få ihop det här. Allt mer pressade resurser inom polisen som kämpar på med allt som bara måste göras, det som inte kan lösas av någon annan. Samtidigt som arbetsbördan ökar i snabb takt. Lönen gör det inte. Hur länge håller yrkesstoltheten i sig så pass mycket att erfarna poliser stannar i yttre tjänst? När inser vi att alltför många har valt att lämna kåren för andra jobb med bättre villkor?

Jag hoppas att många liksom jag är stolta över våra poliser som gör sitt jobb så gott de kan. Liksom oss är de människor som vill få sin vardag att fungera. Jag hoppas att vi kan enas om att de är värda en skälig lön och att de får en arbetsmiljö som fungerar även om man har en familj som väntar. Ett stoltare yrke får man nog leta efter. Så dom stolta poliserna finns, men vi måste vara rädda om dom.

Att projektleda Almedalsveckan – stressigt, utmanande och fantastiskt roligt på samma gång.

BommedO.JPG

När jag försöker tänka tillbaka på hur många år jag jobbat med Helsingborgs stad i Almedalen blir jag osäker. Är det fem? Eller fyra? Minst tre. Jag tror detta är mitt femte år. Jag har haft lite olika roller under åren men alltid jobbat med Öresundshuset i Almedalen.

Öresundshuset är vår gemensamma mötesplats för Öresundsregionens frågor under almedalsveckan. Tillsammans med kollegor från Malmö, Lund och Region Skåne planerar och genomför vi gemensamma seminarier och mingel. Dessutom hyr vi ut tider till olika företag och organisationer som också är verksamma i vår region. Vi får större genomslag genom att verka tillsammans, vi lyfter frågeställningar som rör oss alla, infrastruktur, gränshinder, arbetsmarknad med mera, och vi delar på kostnaderna. Det är bra. För under almedalsveckan är allt dyrt. Allt.

Oväntade och ibland lite halvgalna grejer väl lite av min melodi och det brukar alltid bli något extra jag tar mig för under veckan. Stort som smått. Mitt första år hade jag med mig en twittrande keramikgås som hette Sten. Han hittade på mycket saker under veckan. Lite konstigt så här i efterhand, men ganska kul. Han kom till och med i tidningen!

På det lite seriösare planet skulle jag beskriva att jobba med Almedalen som att under en ganska lång tidsperiod ägna sig åt att försöka planera, samordna, kontakta folk till höger och vänster, kommunicera i olika kanaler och engagera kollegor och kommuninvånare med mer eller mindre framgångsrikt resultat. Allt för att ett halvår senare, under en enda vecka – dessutom i Visby – genomföra allt man har försökt planera och fixa. En utmaning! Samtidigt är det när vi väl är på plats, när planet lyfter mot Gotland, som i alla fall jag får fjärilar i magen och känner att ”nu kör vi!”. Ett år var jag höggravid och missade planet. Jag hade läst fel på en timme. Då fick jag fjärilar, eller snarare, rejäla småfåglar i magen, och det kändes inte helt hundra. Men det löste sig det med. Och även om det är svårt få gehör innan veckan drar igång är det viktigt att i alla fall försöka informera och få upp ett intresse. Inte minst på grund av det demokratiska perspektivet. Det är trots allt skattepengar vi jobbar för. Här har en viktig punkt för oss i Helsingborgs stad genom åren varit att allt ska livesändas. Då möjliggör vi för fler att ta del av det vi gör. Transparensen är viktig! Jag är glad och stolt över vår inställning i frågan och att vi aldrig backat i den frågan. Dessutom är det många kollegor som har semester i början av juli och som då kan se intressanta seminarier i efterhand.

Vad är det som är så roligt och som får mig att vilja fortsätta jobba med detta projekt år efter år? Jo, men det är ju något speciellt med Almedalen och den stämning det blir i Visby när det är politikerveckan. Myllret av människor ute på gatorna, utbudet av intressanta seminarier och känslan av att vara en del av det hela. Det är en speciell arbetsmiljö. Det är också en otroligt bra möjlighet att faktiskt kunna påverka och nå ut med viktiga frågor, även om konkurrensen är stenhård. Och den stolthet jag känner över kollegor och de prestationer som görs i det här projektet betyder så mycket för mig. Vi bor ihop. Vi jobbar som ett team. Vi hjälps åt. Vi peppar varandra. Och vi dessutom väldigt roligt tillsammans och sitter ofta och pratar och skrattar på kvällarna när vi har jobbat färdigt. Ett gott gäng helt enkelt.

Som sagt, jag tror detta är mitt femte år. Om det blir ett sjätte, det vet jag inte. Det får framtiden utvisa. Men nu är jag här för att leverera och för att njuta av stämningen. Hoppas vi ses i vimlet!

Platsmarknadsföring eller kommunal information – vad får det lov att vara?

image

Idag besökte jag ett seminarium på temat ”Staden som varumärke” arrangerat av Sveriges kommunikatörer.  Det var mycket intressant (även om 6 personer i en panel är för mycket), och dessutom ett väldigt hett ämne där många vill göra inlägg i debatten. Hur ska egentligen kommuner förhålla sig till platsmarknadsföring? Är det någon vi ska syssla med eller handlar vårt uppdrag bara om kommunal information? Den kommunala informationen, den om var vi bygger om vägar, när det är kommunfullmäktige eller hur man söker tillstånd för livsmedelsverksamhet, den är kärnan i vår kommunikation.

Kommunikationen från staden syftar till att informera de som bor och verkar i Helsingborg om sånt som de behöver veta och sånt som de vill veta. Därför använder vi en rad olika kanaler och sociala medier, framför allt pressmeddelande, Facebookinlägg, tweets och tips till journalister. Men vårt uppdrag sträcker sig faktiskt längre än så. Helsingborg vill mer. Vi vill bli bäst i världen på Internet och vi vill skapa möjligheter för helsingborgarna att bidra till utvecklingen av staden genom bland annat Visionsfonden och Drottabladet (cocreation ftw!). Vi vill också göra staden trevlig att vistas i genom evenemang och uppelvelser, där vi hoppas att det ska finnas något för alla. Ibland lyckas vi bättre och ibland sämre. Så är livet. Det är inte lätt att göra alla nöjda, det är rent av omöjligt. Men de allra flesta kan vara nöjda i alla fall någon gång då och då. När hen får ett gott bemötande och svar på sin fråga om bygglov, när hen besöker en sagostund för barn på något av våra områdesbibliotek, eller något helt annat.

Var går då gränsen mellan kommunal information och platsmarknadsföring? Var börjar uppdraget marknadsföring och var slutar uppdraget att ”bara” ge service och information till invånare? Finns det ens ett början och ett slut? Jag tror det är viktigt att vi funderar kring det här med staden som varumärke och att vi som jobbar inom Helsingborgs stad – och andra kommuner och regioner – pratar om det på våra möten och fikapauser. Vad är vårt uppdrag? Varför gör vi detta? Platsmarknadsföringen får aldrig bli viktigare än kärnverksamheten och den (ibland lite tråkiga) kommunala informationen. Men de måste få finnas båda två. För båda behövs.

Att människor trivs i Helsingborg och vill stanna kvar här är viktigt. Ett växande Helsingborg gynnar oss alla och skapar goda förutsättningar till en kommun med god ekonomi och hög kvalitet. Det gynnar alla som bor och verkar här.  Att vi då ibland på olika sätt behöver berätta om platsen Helsingborg är för de flesta ganska förståeligt. Däremot ska vi vara trygga i vad som är vårt uppdrag och vad vi inte ska sysselsätta oss med. Vi är inget företag.

Vi får aldrig glömma bort vilka vi finns till för och vad vårt uppdrag går ut på. Vi är tjänstemän, demokratins väktare, och vi verkställer framför allt politiska beslut. Politiken säger vad – vi säger hur. Enkelt på pappret, ibland lite lurigt i praktiken. Därav bilden på min lille son i början av detta inlägg. Han är helsingborgare och en av alla de 136 000 personer som i förlängningen är våra arbetsgivare. Det försöker jag tänka på varje dag när jag jobbar för staden, både när jag sysslar med kommunal information och när jag marknadsför platsen Helsingborg. Och båda delarna är ju riktigt roliga att jobba med 🙂