Engagera invånarna för att skapa meningsfulla platser i staden

1jessicaKarolina Skog, miljöminister med ansvar för stadsmiljöavtalen och Alice Bah Kuhnke, kulturminister inledde seminariet Social hållbarhet – hur får vi det att hända?

Social hållbarhet och att bygga en stad för alla är angelägna ämnen i Almedalen i år. Inte så konstigt eftersom vi står inför utmaningen att bygga 700 000 bostäder under de närmaste 10 åren. Flera stora utbyggnadsprojekt pågår runt om i landet, både i stadskärnorna samt i de omkringliggande stadsdelarna. Men hur gör vi det bra?

En central fråga är vilka lärdomar vi har gjort från tidigare byggperioder som de på 60- och 70-talen under miljonprogrammets era och hur vi nu får en möjlighet att rätta till tidigare misstag och rädda städer och områden som är eller varit utsatta.

Utmaningen är att utveckla städerna med fler bostäder och samtidigt skapa meningsfulla miljöer. Hur fyller vi glappen med innehåll mellan husen men också i husen och vem bestämmer vad innehållet ska vara?

Enligt Göteborgs stad är utmaningen att skapa goda fysiska förutsättningar för att det oväntade ska kunna hända. Och det finns mycket kunskap om vilken roll gestaltningen spelar och vilka värden den skapar. Inte minst i Göteborg och där de sedan några år tillbaka jobbar med Jubileumsparken i Frihamnen och som ska utvecklas från industrihamn till blanda stad. Området är en del i stadsutvecklingsprojektet Älvstaden. Jubileumsparken är en mötesplats som skapas av alla och för alla. En plats som först utvecklades med en strand, sedan en bastu och från i år finns också ett bad. I arbetet har de tagit hjälp av olika konstnärer som reflekterat och tolkat platsen när de skapade lekfull konst med vattenkonstverket Berget.

Ett annat exempel är Sundbyberg som inledde ett samarbete med konstnären Kerstin Bergendal i samband med utveckling och förtätning av Miljonprogramsområdet Hallonbergen. Kommunen hade misslyckats med tidigare dialogarbete vilket lett till många överklaganden av planer. De fick möjlighet att pröva en ny metod. Kerstin fick fria händer för dialog om stadsdelens nuvarande identitet och framtida utveckling. Målet var att införa deltagarnas perspektiv och förslag  i stadens planarbete.

– Att anlita en utomstående part ledde både till bättre dialog, kunskap om viktiga platser och dess betydelse för invånarna men också värdefulla förslag som var bättre än utgångsförslaget. De goda dialogerna ledde också till färre klagomål, säger Jonas Nygren, som var kommunstyrelsens ordförande i Sundbybergs stad under den här perioden.

Att lyssna och vara lyhörd för den lokala kunskapen som finns för en plats eller ett område är en förutsättning för att få människor att känna sig trygga och dela med sig av sina drömmar. Något att ta avstamp i för det fortsatta arbetet av utvecklingen av gestaltning och innehåll av våra platser.

Statens konstråd driver flera projekt som handlar om att producera offentlig konst i miljonprogrammets områden tillsammans med de som bor och verkar i området. Satsningen ska utgår från de boendes behov och önskemål för att stärka insatser inom kultur- och demokrati i områden med lågt valdeltagande. Målet är att genom konst och konstnärliga arbetsmetoder i stadsbyggnadsprojekt och utveckling av metoder för invånarinflytande.

I Helsingborg pågår flera stora stadsutvecklingsprojekt både i de centrala delarna och i miljonprogramsområden. Gemensamt för dessa är också att de ska bidra till socialt hållbara områden. Ambitionerna är höga om att skapa attraktiva och spännande platser där människor vill vistas. Och det är jättebra, frågan är hur vi når dit. Hur skapar vi meningsfulla platser och innehåll och där invånarna vill vara och känner igen sig?

Vi har möjligheten att nu i ett tidigt skede involvera helsingborgarna i arbetet med att utveckla de gemensamma platserna och fylla dem med meningsfulla uttryck, inte minst i den offentliga konsten. Något som också kan bjuda på oväntade och lekfulla inslag. Jag vill se det hända på bred front i Helsingborg. Och om det utmanar och är möjligt så är det i Helsingborg.

Text: Jessica Engvall, Helsingborgs stad.

Annonser

Öl med ministern

Min seniora kollega kunde inte åka. Jag blev skickad på en infrastrukturkonferens i Danmark. Jag hälsade på mannen som satt sig bredvid mig. ”Magnus” svarade han. Sen utspelade det sig en konversation som kvinnan på min andra sida fick sig ett gott skratt åt.

Jag: Vad jobbar du med?
Magnus: Jag är politiker.
Jag: Vad trevligt, vilket parti?
Magnus: Alltså, jag har precis slutat som Danmarks transportminister, jag är såhär (Magnus visar på ett obefintligt avstånd mellan två av hans fingrar) nära Anna Johansson, Sveriges infrastrukturminister.

Magnus Heunicke. Ex transportminsister i Danmark. Glöm inte det Kristin.

Så var jag för några veckor sedan på Danmarks motsvarighet till Almedalen, Folkemødet på Bornholm. Eftersom Magnus och jag inte har den bästa relationen var jag glad över att den nuvarande transportministern heter Hans Christian Schmidt. Denna gång skulle jag inte göra samma misstag. När jag kom in på seminariet och frågade vem Hans var så visade det sig att han stod precis bredvid mig. Perfekt. Men innan jag kunde fråga honom gällande en fast förbindelse mellan Helsingborg och Helsingör (som det sen visade sig att han var positiv till) så blev jag bjuden på öl och snacks. Så där var vi, jag och Hans, öldrickandes mitt på dagen, pratandes om HH och vår eventuella nästa träff, Nordisk Infrastrukturkonferens i Helsingborg den 30 november.

Och nu Almedalen. Enkelt. Jag kan ju det här med ministermöten. Öl och Öresund. Jag körde samma strategi med Anna Johansson, Sveriges infrastrukturminister. Anna är positiv till en fast förbindelse mellan Helsingborg och Helsingör, hon är också positiv till att besöka Nordisk Infrastrukturkonferens. Men vårt samtal lyfte inte direkt. Troligtvis på grund av att vi inte hade någon öl. Nästa gång får jag ta med mig ett par flaskor själv. När det kommer till kritan så kan man ju faktiskt inte förvänta sig att bli serverad saker. Glöm inte det Kristin.

Författare: Kristin Magnusson, Kommunikatör, infrastrukturplanering, Helsingborgs stad.

Hans Christian Schmidt, Kristin Magnusson
Kristin och Hans Christian Schmidt.
Bild ovan: Kristin och Anna Johansson.

Mattias Hennius kommunikations-skola – del 9. Krisens första timme

Almedalen är en vecka späckad med möten och samtal, diskussioner och debatt. Med andra ord; en otrolig mängd klokskap – kring alla ämnen du bara kan tänka dig. Och inte minst kring mitt eget ämne – kommunikation. En utmaning för mig är dock att finna ro, sitta ned och lyssna och ta in. Och det utan att twittra, värdera eller tycka.

Under mina totalt elva almedalsveckor – nio med E.ON och två med Helsingborg – har min uppgift främst varit att kommunicera kring våra egna arrangemang. Trots denna tydliga uppgift, väljer jag varje år ut ett antal seminarier jag-bara-inte-får-missa. I år var ”Kriskommunikation – att tackla en kris och återta förtroendet efteråt” i regi av Sveriges Kommunikatörer ett av dessa. Men tyvärr fick jag välja bort det för att i stället genomföra en intervju efter vårt eget seminarium i Öresundshuset. Gott så – det är mitt jobb.

Mot bakgrund av detta missade seminarium samlar jag mina egna tankar kring temat kris och kommunikation. Och ställer mig frågan: Vad skulle jag kunna berätta för mina kommunikatörs-kollegor som befinner sig på Gotland den här veckan och för alla dem som inte är här, men följer samtalen live.

Vad är då en kris enligt mig?
Om det blåser upp till kuling och några hundra personer inte har el för en kväll – då är det visserligen tråkigt för dem, men någon kris för den egna verksamheten är det inte. Om däremot några tusen personer är utan el i en vecka – jo, då är det en kris – för dem och för din organisation. Omkommer en av era anställda i en arbetsplatsolycka, eller generaldirektören ertappas med att ha tagit emot en muta – ja då handlar det helt säkert om en kris för organisationen.

Det som avgör detta är huruvida:
1. Ordinarie organisation kan hantera det som hänt och…
2. …hur din egen organisation reagerar.

Kan ordinarie linje hantera frågan eller krävs det en speciell organisation och en speciell ledning?

Och skulle någon be mig kategorisera olika kriser, skulle jag dela upp dem i händelse- och förtroendekris. Vilka båda kan hänga ihop eller inträffa isolerade.

Många tror att det handlar om dålig krishantering när alla i organisationen rusar runt som yra höns och tuppar under krisens första timme. Icke säger jag. Om ingen rusar då är det ingen kris. Då är det en extraordinär händelse, men ingen kris.

Varför ska vi prata om kommunikation vid en kris?
När något har gått fel vill alla veta vad som skett och vems fel det är. Att snabbt nå ut med vad som hänt när just din organisation är inblandad är helt avgörande för ert förtroende och era relationer med kunder eller medborgare.

Skyll inte på media
Medias roll under en kris är avgörande – som förmedlare av fakta och som granskare. Medias intresse kan visserligen sätta extra ljus på krisen, men det är aldrig media i sig som skapar en kris. Så visa journalisterna respekt genom att dels serva dem, dels ta hjälp av dem som förmedlare av information. De är förmodligen bättre och effektivare än vad du själv är. Men glöm aldrig att media har två olika roller under krisen – en för varje fas.

Vilka faser har då en kris? En kris har två kommunikativa faser:
1. Vad-har-hänt-fasen.
2. Vems-är-felet-fasen.

Första fasen kräver snabbhet och tydlighet. Medan den andra kräver mer av fokus. Det viktiga är att redan från början förbereda dig själv och organisationen för fas 2. Den kommer alltid – även om tidpunkten varierar.

Det viktigt vid en kris är att rycka plåstret direkt genom att lägga alla korten på bordet. Med andra ord gäller det att undvika långa skeenden. Men detta får aldrig leda att till att du gissar eller spekulerar.

Det givna svaret i fas 1 är: ”Just nu lägger vi all kraft på att röja träd och ge våra kunder elen åter. Därefter kommer vi att utreda vad som skett och vad som hade kunnat göras bättre”.

Fas 2 å sin sida kräver att ni verkligen vet vad som hänt och vad som gått mindre bra.

Se till att media får ta del av er verklighet
Att media granskar allt som sker i vårt samhälle är bra. Det viktiga är att vi kommunikatörer och media har olika roller. En sak vi dock har gemensamt är att berätta vad som händer. Att granska och se vad som blivit fel och vems fel det är sköter nog media bättre än vad du som kommunikatör gör. Detta innebär dock inte att media gör rätt analys av det som skett. Därför är ditt agerande under krisen av största vikt. Tänk på att kritiken inte bara handlar om vad som hänt – olyckan, branden eller den nedrivna ledningen – kritiken handlar lika mycket om hur du och organisationen hanterat det som hänt och hur ni berättat om det för kunder och medborgare.

Ledningen vid krisen är avgörande för ditt kommunikativa arbete
Helt avgörande för att framgångsrikt kunna hantera en kris kommunikativt ligger i ledarskapet under själva krisen. Men det är en annan historia och ett annat kapitel.

Med det sagt vill jag fokusera på krisens första timme, genom att ge er kapitel 9 i Mattias Hennius kommunikations-skola.

Kapitel 9.

Krisens första timme Om ni en timme efter att krisen är ett faktum bestämt vad ni ska säga och även hunnit säga det – då är det inte illa – tro mig. Visserligen är det viktigt att ta initiativet, men för att kunna göra just det, krävs en hel del arbete. Men inte minst kräver det att du verkligen vet vad som hänt. Det betyder inte att du måste veta precis allt – tvärtom. Så vill du skaffa dig ett fast kommunikativt grepp om situationen mitt i kaoset föreslår jag att du följer följande 6 steg.

Steg 1. Samla rätt grupp
Ha alltid en telefonbrygga som krisledningsgruppen, där du själv som kommunikatör givetvis ingår, kan ringa in på. En dag kommer ni att behöva den – jag lovar.

Steg 2. Samla in fakta
Att snabbt ta fram vad ni ska säga är lätt, men ingen kommunikatör kan hitta på detta ensam. Därför: – Samla samtliga nyckelpersoner i ett rum. – Tvinga alla att stänga av sina telefoner – jo, det måste ske nu; de viktiga samtalen får helt enkelt vänta. – Ring upp/ta in den person som verkligen varit på plats vid händelsen. – Låt den personen berätta exakt vad som hänt. – Avsätt 10 minuter för frågor.

Steg 3. Bestäm vad ni ska kommunicera
Gruppens kommunikatör ska utifrån fakta direkt föreslå krisledningsgruppen vad ni ska kommunicera. Gruppen och händelseägaren* enas utifrån förslaget vad som ska kommuniceras – sant och relevant givetvis.

Steg 4 . Säkra löpande information från hästens mun
Säkerställ att du som kommunikatör är med på de löpande avstämningar som krisledningsgruppen håller.

Steg 5. Bestäm vem som ska kommunicera

Gruppen och händelseägaren pekar ut dig som ansvarig för att kommunicera. Övriga personer ska nämligen fokusera på det svåra; att hantera själva krisen.

Steg 6. Gör!
Nu är det upp till dig som kommunikatör att bestämma exakta ord och kanaler. Det förtroendet ska du redan ha byggt upp – annars förlorar ni tid och handlingskraft. Om du inte har förtroendet – ta det. Du får inget bättre tillfälle än vid en kris.

6:1. Sätt det ni ska säga på pränt.
6:2. Samla samtliga kommunikatörer på plats eller i ett telefonmöte och berätta om budskapen.
6:3. Berätta det i era olika kanaler.
6:4. Bestäm och boka löpande avstämningar varje timme på telefon eller live.

Så vad kan jag säga om jag bara delvis vet vad som hänt? Säg då just det. Och så här kan det se ut i ett pressmeddelande:

Kraftig brand på företag x i X-berga

I dag klockan 07:00 inträffade en explosion på företag x lager i x-berga. Räddningstjänsten är på plats och arbetar med att släcka elden.

– Vi vet just nu inte vad som ligger bakom explosionen, men har personal på plats som stöttar räddningstjänsten i deras arbetar med att släcka och röja, säger NN, platschef på XX.

Det finns för tillfället inga uppgifter om några skadade.

Företaget x har bjudit in till en pressträff i x-skolans aula klockan 10:00, storgatan 2, X-berga.

För fler frågor kontakta NN, kommunikationsansvarig, företag x, telefon 070-xx xx xx.

Vi uppdaterar löpande vår information på vår hemsida företag-x.se och på facebook företag-x. facebook

Hur skulle jag kunna manna upp mitt kris-team?
Alla organisationer har olika förutsättningar och olika resurser, men så här skulle det kunna se ut.

Person 1 Ansvarar för information och svarar på frågor via hemsida, Facebook och Twitter.
Person 2 Ansvarar för att utveckla fakta och budskap. Dessa sprids sedan internt till chefer och nyckelpersoner i organisationen. Person 3 Ansvarar för att lägga ut information på intranät, maila den egna avdelningen och receptionen.
Person 4
Ansvarar för allmän omvärldsbevakning: vad skrivs i media, på sociala medier osv.
Person 5 Tar samtliga samtal från media.

Almedalsveckan går mot sitt slut, men livet går vidare. Och en del av livet är att hantera just kriser. Men det fixar väl du – eller?

Jag – Mattias Hennius – har arbetat med kommunikation i 20 år. Som journalist och kommunikatör på bland annat Banverkets tunnelbygge genom Hallandsås och E.ON. Under mina år har jag kommunikativt hanterat en rad olika större och mindre kriser. Jag arbetar sedan 2014 som presschef i Helsinborgs stad.

Om du har synpunkter eller tips så måste du höra av dig. Du hittar mig på Facebook, Twitter och Instagram.

*Händelseägare är den som  är ytterst ansvarig för den verksamhet som drabbats av krisen.

Bild1Bild3Bild2

Kommunanställdas löner är (nästan) jämlika

I varje fall visar statistiken från Medlingsinstitutet det. Det skiljer 0,4 % mellan kommunanställda kvinnor och män efter att faktorer som utbildningsnivå, åldersstruktur och frånvaro rensats bort. Det är lägre än det totala genomsnittet som visar att män tjänar 4,6 % mer än kvinnor.

Dessa intressanta fakta mötte mig på mitt allra första seminarium, under min allra första timme, på Almedalsveckan. Efter att ha flugit från ett sönderregnat Skåne på förmiddagen, via taxi med en pratglad göteborgare till hotell och cykel in till Visby, befann jag mig mitt i vimlet för allra första gången. Lite yr och förväntansfull styrde jag mina steg mot Medlingsinstitutets pass om lönestatistik.

Kronstallgränd? Med näsan långt ner i Google maps hittade jag till slut rätt bland de snirkliga gatorna. Här ska det vara!

Swedish National Mediation Office. Men nä. Meditation?! Eller vänta nu, m e d i a t i o n. Jag kan inte vara den enda som blandat ihop dessa ord. Andlig frid och medling – kopplingen är väl inte omöjlig att göra ändå…

Medlingsinstitutet är statistikansvarig myndighet för den officiella lönestatistiken och varje år följer de upp löneskillnader mellan män och kvinnor. De visar att det finns en tydlig skillnad. Men precis som jag inledde med att skriva varierar den efter sektor. Den kommunala sektorn har den lägsta skillnaden mellan könen, både gällande ovägd och vägd data (rensad på faktorer som utbildningsnivå, åldersstruktur och frånvaro). I landstingen (22,4% oviktat) och bland tjänstemän inom privata sektorn (7,7% viktat) finns den största skillnaden.

Både den ovägd och vägda löneskillnaden har minskat mellan 2005 och 2015 med 3,8 procentenheter respektive 2,2 procentenheter. Den ovägda löneskillnaden är 12,5 procent medan den vägda är 4,6 procent. Med samma takt kommer alltså löneskillnaden vara helt borta först om 20-30 år.

Av de i statistiken mätbara faktorerna har yrket den högst förklaringsgraden. Större delen av skillnaden mellan män och kvinnors löner beror på att kvinnor och män i stor utsträckning finns i olika yrken med olika lönelägen. ”Kvinnoyrken” tjänar sämre än ”mansyrken” helt enkelt.

Här finns också den största förklaringen till minskningen de senaste 10 åren. Fler kvinnor har kommit in i de traditionellt mansdominerade yrkena och fler män i de yrken där det finns många kvinnor. Löneutvecklingen för själva yrket står för en mindre del av förklaringen.

Peter Gustafsson, samhällsanalytiker Helsingborgs stad

Att väcka en fråga är viktigare än att basunera ut ett svar

I år genomförs ungefär 3800 evenemang i Visby under Almedalsveckan. Glädjande många av dem handlar om digitalisering, men hur digitalt är egentligen formatet seminarium?  

Med digitaliseringen har många fler fått verktygen att delta och bidra till såväl debatten som samhället på olika sätt. Alla som vill har en röst, och ibland kan det verka som att alla tar chansen att använda den.

Det som kanske glöms bort är att också lyssnandet ökar i minst samma takt. Är du en digital person måste du ha extremt stora öron för att ens ha chansen att navigera i flödet. Inte för att allt måste in, utan för att snabbt kunna sila ner det till sådant som är viktigt just då för just dig. Du måste lyssna smart.

Så vi kan konstatera att informationsflödet är enormt under Almedalsveckan, men trots det använder de flesta sin tid i rampljuset till att säga något ytterligare snarare än att ta chansen att lyssna.

Att använda flödet

Under almedalveckan samlas fantastiskt mycket kompetens på samma plats. Det är nog svårt att hitta en smartare publik än den som konsumerar och kommenterar Almedalsveckan, på plats eller hemifrån. Det är en spännande resurs att använda sig av i ett demokratiskt syfte. För med digitaliseringens möjligheter kan den verkligen lyfta, trots att det ibland verkar som informationsflödet snarare dränker de kloka orden.

Så kanske bör ett riktigt digitalt seminarium egentligen först lyssna och sedan navigera, tolka och omvandla det som hörs till något som skapar värde? Jag formulerar tanken som en fråga för jag har inget slutgiltigt svar. Och det är lite det som också är min poäng – Alltför många påstår sig vilja lyfta en fråga, men vad de egentligen gör är att ropa ut sina svar så högt de någonsin kan.

Hur hittar man då den digitala vinkeln i planering, genomförande och uppföljning av sin timme på scen i Almedalen? Och hur når man en mottagare som inte bara orkar lyssna utan som också bjuds in till att bidra med sitt perspektiv redan i förarbetet?

Att spetsa öronen

För Helsingborgs stads seminarium ”Checklista för Sveriges nästa IT-kommun” (se livesändningen i efterhand) försökte vi att tänka digitalt och delaktigt över hela kedjan. Veckan innan seminariet bjöd vi in alla att bidra till det material som grundlade vårt seminarium i form av en förslagslåda med idéer om de viktigaste åtgärderna för att ta position långt fram i digitaliseringen av offentlig sektor. Inför seminariet fick vår kloka panel lyssna på- och bearbeta de 140 förslag som kommit in. Under seminariet skickades det bearbetade materialet tillbaka till publiken i form av en topplista. I slutet av seminariet bytte vi fokus igen och lät publiken rösta för att rangordna topplistans punkter.

dump

I höst, när Almedalsveckan i de allra flestas fall hör till historien, sitter vi istället med ett mycket spännande material framför oss. Ett material med punkter att jobba vidare med och en lista som kan väcka frågor och tankar i våra verksamheter. Vi använde vår tid till att lyssna, och förlängde därmed vårt seminarium till något mycket längre än en stressad timme på scen.

Att väcka en fråga är mycket mer intressant än att basunera ut sitt svar.

Carl Rydh, internetkoordinator Helsingborgs stad

 

Bild: cc by-sa 2.0 Remi DU (flickr)

 

Nyfödd i Almedalen

2016 var mitt första år i Almedalen. Jag landande i söndags på Visby flygplats. Mitt bagage kom sist på bandet, så när jag gick ut mot taxikön för bokade bilar hade den redan växt sig lång.

Jag ställde mig laglydigt i kön för de som hade bokat taxi, medan jag frustrerad såg på hur kön till obokade minskade betydligt snabbare. Men när jag stod där började jag lyssna till de samtal som pågick runt omkring mig. ”Vad ska du prioritera i år? Det här är femte gången jag är här. Har ni fixat cyklar? Vem tar första passet på scen? Ska ni livesända?  Imorgon ska det bli uppehåll i alla fall. Jag ska höra alla politikertal på kvällen, det är mitt mål.”

Mål, tänkte jag för mig själv. Hur enkelt är det egentligen att hitta ”mitt” mål med nästan 4000 programpunkter att välja bland? Jag började scrolla i Almedalsappen där jag redan på hemmaplan i Helsingborg försökt göra en grov utgallring av vilka punkter som skulle kunna intressera mig. Jag blev dock varse ganska snabbt att här krävdes rutin och lokalkännedom för att som ett proffs kunna glida mellan ett evenemang till ett annat. Att har varit här tidigare kändes som en förutsättning för att få godkänt betyg i sin planering. Jag gav upp…fortsatte fokusera på taxikön. Mina härliga kollegor från Helsingborgs stad hade nu lotsat mig fram till taxitältet där vi fick nummer ett i kön. Det innebar för oss att vi lämnade flygplatsen sist av alla. Jag insåg då liksom med appen att inget är logiskt och förståeligt förrän man upplevt det här i Visby.

Efter några minuter i taxin var vi framme på Hotell Tott – det hade alltså gått snabbare att promenera till hotellet. Ännu en erfarenhet rikare.

Vi checkade in och fick nyckelkorten till vår bungalow. Fyra tjejer i ett litet hus. Sovplatserna hade vi delat upp redan innan ankomst. Jag fick vardagsrummet och en jättebred säng. Här skulle jag sova gott.

Vi lämnade stugan, checkade ut våra cyklar. 971 blev min och fråga mig inte hur många gånger jag letade efter den lilla nyckeln under min vistelse.

Väl på plats innanför murarna inleddes min första heldag med att fokusera på redaktörskapet på almedalsbladet.se. Tidig morgon var vi igång och redan veckan innan hade vi förberett lite av innehållet. När allt i redaktionsinkorgen var publicerat återkom jag till almedalsappen. Jag gjorde ett nytt försök till att bygga min dag.

Jag hamnade på Hej Digitalts seminarium, som handlade om ”Hur öka takten på Sveriges digitalisering – varför går det långsammare än i andra länder?” Intressant samtal som utmynnade i ett inlägg på almedalsbladet.se. https://almedalsbladet.se/2016/07/04/hej-digitalt-hur-oka-takten-pa-sveriges-digitalisering/.

Väl inne i ”almedalsflowet” så går tiden snabbt. Redaktörskap, samtal, möten och regnponchos. Ja, det där sista var kanske lite otippat. Jag fick stå som entrévärd i Öresundshuset några timmar. Sålde in en väderprognos som innebar att ”imorgon kan det bli regn, lika bra ni tar en regnponcho här”. På bollen stod #jagvillpåverka och så Helsingborgs stads logotype. Kan tänka att många blev glada för sin boll när regndropparna gjorde sin entré på onsdagsmorgonen. Ni kan titta på Instagramkontot Helsingborg om ni vill se mer.

Vad mer kan jag säga om min första Almedalsvistelse? Jo, jag förstår att jag med all rätt kan kalla mig nyfödd. Så om det blir en andra gång för mig i Almedalen ska jag inte checka in för tidigt så väskan kommer sist, inte boka taxi utan ta kön för obokade eller gå till hotellet, planera mitt deltagande betydligt bättre genom almedalsappen och sätta cykelnyckeln i ett band runt halsen. Det som dock gärna får vara som i år är resesällskapet. Så tack för mig Almedalen.

Cecilia Lundgren
kommunikatör, Stadsledningsförvaltningen Helsingborgs stad

Foto: jag tillsammans med min kollega Carl Rydh tagen av Martina Röhmer.

Det största problemet i offentlig sektor

Vilket är vårt största problem? Alltså det största problemet i kommunen, landstinget, regionen, på myndigheten eller departementet?

Fundera en stund innan du svarar.

terrified-man
CC BY: Public Domain Pictures

Mitt svar: Organisationens felrädsla. Alltså rädslan för att göra misstag.

Ge mig några minuter så ska jag försöka förklara varför det är det största problemet, inte bara i offentlig sektor utan också i de flesta stora företag. Jag kommer dessutom att ge handfasta tips på hur du kan motverka felrädsla, både din egen och den som finns i din organisation.

Problemet bakom de andra problemen
Oavsett vilket problem som du nyss ansåg vara det största kan det högst sannolikt inte lösas genom att vi gör som vi gjort förut. Utvecklingen går så snabbt att det inte längre finns något facit för hur dagens och morgondagens problem ska lösas. Enda sättet för oss att lära oss hur vi ska göra är att börja göra. Och lära oss längs vägen.

Men om de människor som har i uppgift att lösa problemet inte vågar tänka nytt och göra nytt för att de är rädda för att misslyckas, kommer de heller inte att lyckas. Felrädslan blir en gigantisk bromskloss för prövandet och lärandet.

Anyone who has never made a mistake has never tried anything new.

Albert Einstein

Felrädslan är naturlig; evolutionen har lärt oss att prioritera det som är negativt framför det som är positivt1. Om du exempelvis är i djungeln och har en bananplanta till vänster och en tiger till höger kommer du inte att lägga märke till bananerna utan ha allt fokus på att försöka komma undan tigern. Det kallas negativity bias2 och är en av många kognitiva biaser3 som hjälpt människan att överleva, men som också kan förvränga vår verklighetsuppfattning.

Paradoxalt nog är felrädsla också innovationernas och framstegens största fiende. Eller som neurologen Gregory Berns uttryckte det i en artikel i New York Times4:

It is the antipode to progress. Just when we need new ideas most, everyone is seized up in fear, trying to prevent losing what we have left.

Inom vetenskapen görs misstagen (oftast) offentligt. De visas upp och diskuteras så att alla andra ska kunna lära sig av dem.

Principen är enkel: Antingen lyckas vi eller så lär vi oss.

Så varför kan vi inte göra likadant på andra håll, till exempel i våra jobb på kommunerna, landstingen och myndigheterna? Beror det kanske på att vi redan från tidig ålder fått lära oss att fel är lika med misstag och misstag är lika med misslyckande?

Felrädslan är inbyggd i systemet
Särskilt i stora organisationer motverkar oftast både kulturen och strukturen viljan att pröva, testa och göra misstag. Ett vanligt förhållningssätt till misstag är vad jag kallar forgive and forget-kulturen. Ett misstag kan och bör förlåtas om intentionen varit god och, framför allt, om personen inte gjort misstag för ofta. Vi uppmärksammar misstaget men sedan glömmer vi det och går vidare.

Samma kultur avspeglas också i hur vi belönar medarbetare och chefer, och hur människor som väljer det säkra före det osäkra gynnas av strukturen. För handen på hjärtat, hur vanligt är det i din organisation att till exempel en förstalinjechef blir belönad eller befordrad för att hon eller han gjort misstag? Sanningen är väl snarare den motsatta: vi tenderar att belöna de personer som gör det som förväntas av dem, och befordra dem som har en så felfri meritlista som möjligt. Och eftersom förstalinjecheferna vet att antalet chefspositioner på nästa nivå är betydligt färre (och eftersom de antagligen har karriärambitioner) är deras incitament inte att testa nya tankesätt, förhållningssätt och arbetssätt. Det skulle bara leda till fel och misstag, något som alltså snarare bestraffas än belönas.

Samtidigt är behovet att tänka nytt och göra nytt inom just offentlig sektor stort. Vi kommer helt enkelt inte att klara av vårt uppdrag om vi inte skapar möjligheter och motivation till radikalt nytänkande (läs gärna Linda Fasténs inlägg på det ämnet från tidigare i veckan). Men tyvärr kan felrädsla inte botas genom vare sig inspirerande visioner eller hårt arbete. Det går heller inte att köpa sig fri från felrädsla. Och det går definitivt inte att undvika felrädsla genom delegering.

Särskilt i politiskt styrda organisationer är det sistnämnda viktigt att reflektera över. I det politiska spelet ingår att påpeka motståndarnas misstag och få misstagen att framstå som misslyckanden. Den oönskade konsekvensen kan dock bli att misslyckandet landar i tjänstemannaledet, vilket i värsta fall resulterar i en (ofta outtalad) plump i någon tjänstemans meritlista. Och ju oftare en folkvald politiker väljer att betrakta ett misstag i en verksamhet som ett misslyckande, desto snabbare riskerar organisationens vilja att pröva nytt för att lära sig och utvecklas att försvinna.

I tillägg finns medias indirekta påverkan på felrädslan. Media har ett stort inflytande på både den lokala och nationella politiken och en av medias uppdrag är grävandet och granskandet – alltså att hitta och publicera fel och missförhållanden i offentlig förvaltning. Det är självklart viktigt ur många aspekter, inte minst den demokratiska. Men det kan också ha en negativ konsekvens vad gäller organisationens vilja att testa och pröva nytt; varje nytt angreppssätt ökar risken för misstag, och varje nytt misstag ökar risken att hamna i tidningen eller på teve som tjänstemannen som misslyckats i sitt arbete. Dessutom finns ju också risken att hamna mitt i en minst lika skrämmande och hämmande shitstorm på Twitter eller Facebook.

Misstag ska inte accepteras, de ska förväntas
För att börja motverka felrädslan behöver våra organisationer gå från forgive and forget-kulturen till reward and remember. Det handlar inte om att ledningen ska acceptera misstag, det handlar om att ledningen ska förvänta sig misstag. Misstag är inte misslyckanden, misstag är lärdomar. Och lärdomar är nödvändiga för att vi som individer och som organisation ska kunna utvecklas och klara av att möta de utmaningar som vi står inför. Det handlar alltså om att vi måste bli mycket bättre på att belöna misstag. Det handlar också om att göra och diskutera misstagen offentligt, så att alla kan lära sig av dem.

I’ve learnt so much from my mistakes I’m thinking about making a few more.

Okänd

Här kan ett sammanhang som Almedalsveckan göra stor skillnad. Tänk dig till exempel att det nästa år finns minst ett forum som endast presenterar misstag, och som bjuder in till samtal om vad vi kan lära oss av dem. Tänk om också ett politiskt parti vågade göra misstag till sitt tema, och därigenom bidra till att förändra synen på misstag – från misstag som misslyckanden till misstag som lärdomar. Jag är övertygad om att ju mer vi vågar och vill prata om våra misstag, desto bättre skulle Almedalsveckan bli som ett sammanhang för lärande och utveckling.

Det behövs fler misstag i offentlig sektor
Vad kan då du som individ göra? Det bästa rådet kommer från Wired-grundaren Kevin Kelly:

Make one new mistake every week.

Det var det rådet som han gav till min gode vän och före detta kollega Jocke Jardenberg under en intervju på Webbdagarna 20135. Men det finns regler att förhålla sig till:

  • Gör inte samma misstag som du gjort förut. Det innebär bara att du är löjligt envis eller dum.
  • Gör inte samma misstag som någon annan redan har gjort. Det innebär bara att du är dåligt påläst eller obildad.

Vi kan alla börja tillämpa det här rådet redan denna vecka. Det är inte ens särskilt svårt: använd Riskanalys à la Helsingborg6.

Först: när något behöver förändras, förbättras, göras om eller göras från början, tänk MVP – alltså Minimum Viable Product. Vad kan du göra på tre dagar, inte tre år eller ens tre månader? Vad kan du göra för de pengar du har, eller inga pengar alls? Vad kan du göra om du samlar rätt människor i samma rum, inte vilka förstudier eller projektplaner som behövs?

Sedan: ställ dig själv följande två frågor utifrån att det ändå skulle bli ett komplett #fail:

  1. Kommer någon att dö?
  2. Kommer någon att få sparken?

Om svaret på första frågan är ”ja”, gör det inte. Om svaret på andra frågan är ”ja”, gå tillbaka till ledningen och fråga om de verkligen vill att organisationen ska präglas av felrädsla. Om tiden och kostnaden är försumbar och ingen kommer att dö, vad är ledningen då rädd för?

Felrädslan är det största problemet i våra organisationer eftersom den är ett hinder för att lösa alla andra problem.

Jag vågar till och med påstå att utan felrädsla skulle alla andra problem i offentlig sektor kunna lösas snabbare, enklare och billigare.

Men jag kan så klart ha fel.

 

Micco Grönholm
Kommunikationsdirektör, Helsingborgs stad

  1. Bad is stronger than good, Baumeister, Roy F. et al., Review of General Psychology, 2001, p 323–370: http://assets.csom.umn.edu/assets/71516.pdf
  2. Negative Information Weighs More Heavily on the Brain: The Negativity Bias in Evaluative Categorizations, Tiffany A. et al, Ohio State University, 1998: http://www.wisebrain.org/media/Papers/NegativeBiasInEaluativeCategories.pdf
  3. List of cognitive biases, Wikipedia: https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_cognitive_biases
  4. In Hard Times, Fear Can Impair Decision-Making, Gregory Berns, The New York Times, 2008: http://www.nytimes.com/2008/12/07/jobs/07pre.html?_r=2&
  5. Make one new mistake every week, Joakim jardenberg: https://www.linkedin.com/pulse/make-one-new-mistake-every-week-joakim-jardenberg
  6. The innovation friendly risk analysis – will someone die or will someone get fired?, Joakim Jardenberg: https://www.linkedin.com/pulse/innovation-friendly-risk-analysis-someone-die-get-fired-jardenberg?trk=prof-post

 

 

#jagvillpåverka