Kommunanställdas löner är (nästan) jämlika

I varje fall visar statistiken från Medlingsinstitutet det. Det skiljer 0,4 % mellan kommunanställda kvinnor och män efter att faktorer som utbildningsnivå, åldersstruktur och frånvaro rensats bort. Det är lägre än det totala genomsnittet som visar att män tjänar 4,6 % mer än kvinnor.

Dessa intressanta fakta mötte mig på mitt allra första seminarium, under min allra första timme, på Almedalsveckan. Efter att ha flugit från ett sönderregnat Skåne på förmiddagen, via taxi med en pratglad göteborgare till hotell och cykel in till Visby, befann jag mig mitt i vimlet för allra första gången. Lite yr och förväntansfull styrde jag mina steg mot Medlingsinstitutets pass om lönestatistik.

Kronstallgränd? Med näsan långt ner i Google maps hittade jag till slut rätt bland de snirkliga gatorna. Här ska det vara!

Swedish National Mediation Office. Men nä. Meditation?! Eller vänta nu, m e d i a t i o n. Jag kan inte vara den enda som blandat ihop dessa ord. Andlig frid och medling – kopplingen är väl inte omöjlig att göra ändå…

Medlingsinstitutet är statistikansvarig myndighet för den officiella lönestatistiken och varje år följer de upp löneskillnader mellan män och kvinnor. De visar att det finns en tydlig skillnad. Men precis som jag inledde med att skriva varierar den efter sektor. Den kommunala sektorn har den lägsta skillnaden mellan könen, både gällande ovägd och vägd data (rensad på faktorer som utbildningsnivå, åldersstruktur och frånvaro). I landstingen (22,4% oviktat) och bland tjänstemän inom privata sektorn (7,7% viktat) finns den största skillnaden.

Både den ovägd och vägda löneskillnaden har minskat mellan 2005 och 2015 med 3,8 procentenheter respektive 2,2 procentenheter. Den ovägda löneskillnaden är 12,5 procent medan den vägda är 4,6 procent. Med samma takt kommer alltså löneskillnaden vara helt borta först om 20-30 år.

Av de i statistiken mätbara faktorerna har yrket den högst förklaringsgraden. Större delen av skillnaden mellan män och kvinnors löner beror på att kvinnor och män i stor utsträckning finns i olika yrken med olika lönelägen. ”Kvinnoyrken” tjänar sämre än ”mansyrken” helt enkelt.

Här finns också den största förklaringen till minskningen de senaste 10 åren. Fler kvinnor har kommit in i de traditionellt mansdominerade yrkena och fler män i de yrken där det finns många kvinnor. Löneutvecklingen för själva yrket står för en mindre del av förklaringen.

Peter Gustafsson, samhällsanalytiker Helsingborgs stad

Att väcka en fråga är viktigare än att basunera ut ett svar

I år genomförs ungefär 3800 evenemang i Visby under Almedalsveckan. Glädjande många av dem handlar om digitalisering, men hur digitalt är egentligen formatet seminarium?  

Med digitaliseringen har många fler fått verktygen att delta och bidra till såväl debatten som samhället på olika sätt. Alla som vill har en röst, och ibland kan det verka som att alla tar chansen att använda den.

Det som kanske glöms bort är att också lyssnandet ökar i minst samma takt. Är du en digital person måste du ha extremt stora öron för att ens ha chansen att navigera i flödet. Inte för att allt måste in, utan för att snabbt kunna sila ner det till sådant som är viktigt just då för just dig. Du måste lyssna smart.

Så vi kan konstatera att informationsflödet är enormt under Almedalsveckan, men trots det använder de flesta sin tid i rampljuset till att säga något ytterligare snarare än att ta chansen att lyssna.

Att använda flödet

Under almedalveckan samlas fantastiskt mycket kompetens på samma plats. Det är nog svårt att hitta en smartare publik än den som konsumerar och kommenterar Almedalsveckan, på plats eller hemifrån. Det är en spännande resurs att använda sig av i ett demokratiskt syfte. För med digitaliseringens möjligheter kan den verkligen lyfta, trots att det ibland verkar som informationsflödet snarare dränker de kloka orden.

Så kanske bör ett riktigt digitalt seminarium egentligen först lyssna och sedan navigera, tolka och omvandla det som hörs till något som skapar värde? Jag formulerar tanken som en fråga för jag har inget slutgiltigt svar. Och det är lite det som också är min poäng – Alltför många påstår sig vilja lyfta en fråga, men vad de egentligen gör är att ropa ut sina svar så högt de någonsin kan.

Hur hittar man då den digitala vinkeln i planering, genomförande och uppföljning av sin timme på scen i Almedalen? Och hur når man en mottagare som inte bara orkar lyssna utan som också bjuds in till att bidra med sitt perspektiv redan i förarbetet?

Att spetsa öronen

För Helsingborgs stads seminarium ”Checklista för Sveriges nästa IT-kommun” (se livesändningen i efterhand) försökte vi att tänka digitalt och delaktigt över hela kedjan. Veckan innan seminariet bjöd vi in alla att bidra till det material som grundlade vårt seminarium i form av en förslagslåda med idéer om de viktigaste åtgärderna för att ta position långt fram i digitaliseringen av offentlig sektor. Inför seminariet fick vår kloka panel lyssna på- och bearbeta de 140 förslag som kommit in. Under seminariet skickades det bearbetade materialet tillbaka till publiken i form av en topplista. I slutet av seminariet bytte vi fokus igen och lät publiken rösta för att rangordna topplistans punkter.

dump

I höst, när Almedalsveckan i de allra flestas fall hör till historien, sitter vi istället med ett mycket spännande material framför oss. Ett material med punkter att jobba vidare med och en lista som kan väcka frågor och tankar i våra verksamheter. Vi använde vår tid till att lyssna, och förlängde därmed vårt seminarium till något mycket längre än en stressad timme på scen.

Att väcka en fråga är mycket mer intressant än att basunera ut sitt svar.

Carl Rydh, internetkoordinator Helsingborgs stad

 

Bild: cc by-sa 2.0 Remi DU (flickr)

 

Nyfödd i Almedalen

2016 var mitt första år i Almedalen. Jag landande i söndags på Visby flygplats. Mitt bagage kom sist på bandet, så när jag gick ut mot taxikön för bokade bilar hade den redan växt sig lång.

Jag ställde mig laglydigt i kön för de som hade bokat taxi, medan jag frustrerad såg på hur kön till obokade minskade betydligt snabbare. Men när jag stod där började jag lyssna till de samtal som pågick runt omkring mig. ”Vad ska du prioritera i år? Det här är femte gången jag är här. Har ni fixat cyklar? Vem tar första passet på scen? Ska ni livesända?  Imorgon ska det bli uppehåll i alla fall. Jag ska höra alla politikertal på kvällen, det är mitt mål.”

Mål, tänkte jag för mig själv. Hur enkelt är det egentligen att hitta ”mitt” mål med nästan 4000 programpunkter att välja bland? Jag började scrolla i Almedalsappen där jag redan på hemmaplan i Helsingborg försökt göra en grov utgallring av vilka punkter som skulle kunna intressera mig. Jag blev dock varse ganska snabbt att här krävdes rutin och lokalkännedom för att som ett proffs kunna glida mellan ett evenemang till ett annat. Att har varit här tidigare kändes som en förutsättning för att få godkänt betyg i sin planering. Jag gav upp…fortsatte fokusera på taxikön. Mina härliga kollegor från Helsingborgs stad hade nu lotsat mig fram till taxitältet där vi fick nummer ett i kön. Det innebar för oss att vi lämnade flygplatsen sist av alla. Jag insåg då liksom med appen att inget är logiskt och förståeligt förrän man upplevt det här i Visby.

Efter några minuter i taxin var vi framme på Hotell Tott – det hade alltså gått snabbare att promenera till hotellet. Ännu en erfarenhet rikare.

Vi checkade in och fick nyckelkorten till vår bungalow. Fyra tjejer i ett litet hus. Sovplatserna hade vi delat upp redan innan ankomst. Jag fick vardagsrummet och en jättebred säng. Här skulle jag sova gott.

Vi lämnade stugan, checkade ut våra cyklar. 971 blev min och fråga mig inte hur många gånger jag letade efter den lilla nyckeln under min vistelse.

Väl på plats innanför murarna inleddes min första heldag med att fokusera på redaktörskapet på almedalsbladet.se. Tidig morgon var vi igång och redan veckan innan hade vi förberett lite av innehållet. När allt i redaktionsinkorgen var publicerat återkom jag till almedalsappen. Jag gjorde ett nytt försök till att bygga min dag.

Jag hamnade på Hej Digitalts seminarium, som handlade om ”Hur öka takten på Sveriges digitalisering – varför går det långsammare än i andra länder?” Intressant samtal som utmynnade i ett inlägg på almedalsbladet.se. https://almedalsbladet.se/2016/07/04/hej-digitalt-hur-oka-takten-pa-sveriges-digitalisering/.

Väl inne i ”almedalsflowet” så går tiden snabbt. Redaktörskap, samtal, möten och regnponchos. Ja, det där sista var kanske lite otippat. Jag fick stå som entrévärd i Öresundshuset några timmar. Sålde in en väderprognos som innebar att ”imorgon kan det bli regn, lika bra ni tar en regnponcho här”. På bollen stod #jagvillpåverka och så Helsingborgs stads logotype. Kan tänka att många blev glada för sin boll när regndropparna gjorde sin entré på onsdagsmorgonen. Ni kan titta på Instagramkontot Helsingborg om ni vill se mer.

Vad mer kan jag säga om min första Almedalsvistelse? Jo, jag förstår att jag med all rätt kan kalla mig nyfödd. Så om det blir en andra gång för mig i Almedalen ska jag inte checka in för tidigt så väskan kommer sist, inte boka taxi utan ta kön för obokade eller gå till hotellet, planera mitt deltagande betydligt bättre genom almedalsappen och sätta cykelnyckeln i ett band runt halsen. Det som dock gärna får vara som i år är resesällskapet. Så tack för mig Almedalen.

Cecilia Lundgren
kommunikatör, Stadsledningsförvaltningen Helsingborgs stad

Foto: jag tillsammans med min kollega Carl Rydh tagen av Martina Röhmer.

Det största problemet i offentlig sektor

Vilket är vårt största problem? Alltså det största problemet i kommunen, landstinget, regionen, på myndigheten eller departementet?

Fundera en stund innan du svarar.

terrified-man
CC BY: Public Domain Pictures

Mitt svar: Organisationens felrädsla. Alltså rädslan för att göra misstag.

Ge mig några minuter så ska jag försöka förklara varför det är det största problemet, inte bara i offentlig sektor utan också i de flesta stora företag. Jag kommer dessutom att ge handfasta tips på hur du kan motverka felrädsla, både din egen och den som finns i din organisation.

Problemet bakom de andra problemen
Oavsett vilket problem som du nyss ansåg vara det största kan det högst sannolikt inte lösas genom att vi gör som vi gjort förut. Utvecklingen går så snabbt att det inte längre finns något facit för hur dagens och morgondagens problem ska lösas. Enda sättet för oss att lära oss hur vi ska göra är att börja göra. Och lära oss längs vägen.

Men om de människor som har i uppgift att lösa problemet inte vågar tänka nytt och göra nytt för att de är rädda för att misslyckas, kommer de heller inte att lyckas. Felrädslan blir en gigantisk bromskloss för prövandet och lärandet.

Anyone who has never made a mistake has never tried anything new.

Albert Einstein

Felrädslan är naturlig; evolutionen har lärt oss att prioritera det som är negativt framför det som är positivt1. Om du exempelvis är i djungeln och har en bananplanta till vänster och en tiger till höger kommer du inte att lägga märke till bananerna utan ha allt fokus på att försöka komma undan tigern. Det kallas negativity bias2 och är en av många kognitiva biaser3 som hjälpt människan att överleva, men som också kan förvränga vår verklighetsuppfattning.

Paradoxalt nog är felrädsla också innovationernas och framstegens största fiende. Eller som neurologen Gregory Berns uttryckte det i en artikel i New York Times4:

It is the antipode to progress. Just when we need new ideas most, everyone is seized up in fear, trying to prevent losing what we have left.

Inom vetenskapen görs misstagen (oftast) offentligt. De visas upp och diskuteras så att alla andra ska kunna lära sig av dem.

Principen är enkel: Antingen lyckas vi eller så lär vi oss.

Så varför kan vi inte göra likadant på andra håll, till exempel i våra jobb på kommunerna, landstingen och myndigheterna? Beror det kanske på att vi redan från tidig ålder fått lära oss att fel är lika med misstag och misstag är lika med misslyckande?

Felrädslan är inbyggd i systemet
Särskilt i stora organisationer motverkar oftast både kulturen och strukturen viljan att pröva, testa och göra misstag. Ett vanligt förhållningssätt till misstag är vad jag kallar forgive and forget-kulturen. Ett misstag kan och bör förlåtas om intentionen varit god och, framför allt, om personen inte gjort misstag för ofta. Vi uppmärksammar misstaget men sedan glömmer vi det och går vidare.

Samma kultur avspeglas också i hur vi belönar medarbetare och chefer, och hur människor som väljer det säkra före det osäkra gynnas av strukturen. För handen på hjärtat, hur vanligt är det i din organisation att till exempel en förstalinjechef blir belönad eller befordrad för att hon eller han gjort misstag? Sanningen är väl snarare den motsatta: vi tenderar att belöna de personer som gör det som förväntas av dem, och befordra dem som har en så felfri meritlista som möjligt. Och eftersom förstalinjecheferna vet att antalet chefspositioner på nästa nivå är betydligt färre (och eftersom de antagligen har karriärambitioner) är deras incitament inte att testa nya tankesätt, förhållningssätt och arbetssätt. Det skulle bara leda till fel och misstag, något som alltså snarare bestraffas än belönas.

Samtidigt är behovet att tänka nytt och göra nytt inom just offentlig sektor stort. Vi kommer helt enkelt inte att klara av vårt uppdrag om vi inte skapar möjligheter och motivation till radikalt nytänkande (läs gärna Linda Fasténs inlägg på det ämnet från tidigare i veckan). Men tyvärr kan felrädsla inte botas genom vare sig inspirerande visioner eller hårt arbete. Det går heller inte att köpa sig fri från felrädsla. Och det går definitivt inte att undvika felrädsla genom delegering.

Särskilt i politiskt styrda organisationer är det sistnämnda viktigt att reflektera över. I det politiska spelet ingår att påpeka motståndarnas misstag och få misstagen att framstå som misslyckanden. Den oönskade konsekvensen kan dock bli att misslyckandet landar i tjänstemannaledet, vilket i värsta fall resulterar i en (ofta outtalad) plump i någon tjänstemans meritlista. Och ju oftare en folkvald politiker väljer att betrakta ett misstag i en verksamhet som ett misslyckande, desto snabbare riskerar organisationens vilja att pröva nytt för att lära sig och utvecklas att försvinna.

I tillägg finns medias indirekta påverkan på felrädslan. Media har ett stort inflytande på både den lokala och nationella politiken och en av medias uppdrag är grävandet och granskandet – alltså att hitta och publicera fel och missförhållanden i offentlig förvaltning. Det är självklart viktigt ur många aspekter, inte minst den demokratiska. Men det kan också ha en negativ konsekvens vad gäller organisationens vilja att testa och pröva nytt; varje nytt angreppssätt ökar risken för misstag, och varje nytt misstag ökar risken att hamna i tidningen eller på teve som tjänstemannen som misslyckats i sitt arbete. Dessutom finns ju också risken att hamna mitt i en minst lika skrämmande och hämmande shitstorm på Twitter eller Facebook.

Misstag ska inte accepteras, de ska förväntas
För att börja motverka felrädslan behöver våra organisationer gå från forgive and forget-kulturen till reward and remember. Det handlar inte om att ledningen ska acceptera misstag, det handlar om att ledningen ska förvänta sig misstag. Misstag är inte misslyckanden, misstag är lärdomar. Och lärdomar är nödvändiga för att vi som individer och som organisation ska kunna utvecklas och klara av att möta de utmaningar som vi står inför. Det handlar alltså om att vi måste bli mycket bättre på att belöna misstag. Det handlar också om att göra och diskutera misstagen offentligt, så att alla kan lära sig av dem.

I’ve learnt so much from my mistakes I’m thinking about making a few more.

Okänd

Här kan ett sammanhang som Almedalsveckan göra stor skillnad. Tänk dig till exempel att det nästa år finns minst ett forum som endast presenterar misstag, och som bjuder in till samtal om vad vi kan lära oss av dem. Tänk om också ett politiskt parti vågade göra misstag till sitt tema, och därigenom bidra till att förändra synen på misstag – från misstag som misslyckanden till misstag som lärdomar. Jag är övertygad om att ju mer vi vågar och vill prata om våra misstag, desto bättre skulle Almedalsveckan bli som ett sammanhang för lärande och utveckling.

Det behövs fler misstag i offentlig sektor
Vad kan då du som individ göra? Det bästa rådet kommer från Wired-grundaren Kevin Kelly:

Make one new mistake every week.

Det var det rådet som han gav till min gode vän och före detta kollega Jocke Jardenberg under en intervju på Webbdagarna 20135. Men det finns regler att förhålla sig till:

  • Gör inte samma misstag som du gjort förut. Det innebär bara att du är löjligt envis eller dum.
  • Gör inte samma misstag som någon annan redan har gjort. Det innebär bara att du är dåligt påläst eller obildad.

Vi kan alla börja tillämpa det här rådet redan denna vecka. Det är inte ens särskilt svårt: använd Riskanalys à la Helsingborg6.

Först: när något behöver förändras, förbättras, göras om eller göras från början, tänk MVP – alltså Minimum Viable Product. Vad kan du göra på tre dagar, inte tre år eller ens tre månader? Vad kan du göra för de pengar du har, eller inga pengar alls? Vad kan du göra om du samlar rätt människor i samma rum, inte vilka förstudier eller projektplaner som behövs?

Sedan: ställ dig själv följande två frågor utifrån att det ändå skulle bli ett komplett #fail:

  1. Kommer någon att dö?
  2. Kommer någon att få sparken?

Om svaret på första frågan är ”ja”, gör det inte. Om svaret på andra frågan är ”ja”, gå tillbaka till ledningen och fråga om de verkligen vill att organisationen ska präglas av felrädsla. Om tiden och kostnaden är försumbar och ingen kommer att dö, vad är ledningen då rädd för?

Felrädslan är det största problemet i våra organisationer eftersom den är ett hinder för att lösa alla andra problem.

Jag vågar till och med påstå att utan felrädsla skulle alla andra problem i offentlig sektor kunna lösas snabbare, enklare och billigare.

Men jag kan så klart ha fel.

 

Micco Grönholm
Kommunikationsdirektör, Helsingborgs stad

  1. Bad is stronger than good, Baumeister, Roy F. et al., Review of General Psychology, 2001, p 323–370: http://assets.csom.umn.edu/assets/71516.pdf
  2. Negative Information Weighs More Heavily on the Brain: The Negativity Bias in Evaluative Categorizations, Tiffany A. et al, Ohio State University, 1998: http://www.wisebrain.org/media/Papers/NegativeBiasInEaluativeCategories.pdf
  3. List of cognitive biases, Wikipedia: https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_cognitive_biases
  4. In Hard Times, Fear Can Impair Decision-Making, Gregory Berns, The New York Times, 2008: http://www.nytimes.com/2008/12/07/jobs/07pre.html?_r=2&
  5. Make one new mistake every week, Joakim jardenberg: https://www.linkedin.com/pulse/make-one-new-mistake-every-week-joakim-jardenberg
  6. The innovation friendly risk analysis – will someone die or will someone get fired?, Joakim Jardenberg: https://www.linkedin.com/pulse/innovation-friendly-risk-analysis-someone-die-get-fired-jardenberg?trk=prof-post

 

 

Men människan då?

Teknik, digitalisering, e-hälsa, välfärdsteknologi – begreppen är många och det låter ju så tekniskt…

Men var hamnar människan i detta virrvarr av tekniska termer? Har vi glömt bort medmänsklighet, värme och omtanke? Var är livskvaliteten?

Det är just det som är det fina i den digitala kråksången.

Vi tappar inte fokus på människan för att vi ser möjligheter med tekniken!

Och det finns många möjligheter för framtidens vård och omsorg med digitala och tekniska lösningar som verktyg. Med smarta lösningar kan vi underlätta vardagen men också ge kvalitet och trygghet för såväl kunder som kollegor.

Den tunga och fysiska omvårdnaden kan underlättas, med hjälp av olika tekniska hjälpmedel.

Mobila trygghetslarm, sängsensorer, digital tillsyn och nyckelfria lås ger en säkerhet för våra kunder och hjälper dem att vara mer självständiga. Mobilt journalsystem, digital signering och elektronisk nyckelhantering underlättar i jobbet för våra kollegor. Och ger tid över.

Det är just det som är poängen med tekniken, att kunna ge mer tid till samvaro där kollegorna i omsorgen ska kunna ägna sig mer åt kundernas sociala behov.

Teknik kan också användas i socialt syfte. På våra vårdboenden kan våra äldre läsa tidning och lägga patients på läsplatta. Många mejlar och skypar med barn och barnbarn. Det finns filmdukar, projektorer, clevertouch och google-cykel – för att ta del av världen utanför. I samarbete med stadens kulturella instanser kommer vi till hösten visa teater och konsert live – via skärm på våra boenden. Det vill säga, våra hyresgäster kan från sin egen sköna soffa få uppleva föreställningen samtidigt som den spelas på teatern i stan. Det ger livskvalitet!

Detta och mycket mer kan också vara ett sätt att attrahera framtidens kollega inom vård och omsorg. Prognoser säger att det i Sverige kommer att fattas 100 000 kollegor i omsorgen år 2023. Vi måste hitta sätt som lockar dagens och framtidens ungdom. Kanske når vi en bit på vägen med bra digitala förutsättningar där det tunga, fysiska jobbet underlättas och det finns tid över till social samvaro? Och där vi kan vara medmänskliga, ge omtanke och bidra till livskvalitet för de vi finns till för?

Det tror jag!

Författare: Cecilia Röstin, kommunikationschef, vård- och omsorgsförvaltningen, Helsingborgs stad.

#VarförSkola med #Skolvåren och om hur det trendar i Almedalen

#Skolvåren startade i februari 2013 på Twitter med att fyra kvinnor fann varandra under sökhashtagen skola. Där och då myntades uttrycket #VarförSkola som sedan dess varit ingångsfrågan i all verksamhet #Skolvåren tar sig för.

Sedan starten byts den inre gruppen av initiativtagare ut successivt till att bestå av dem som för varje enskilt uppdrag #Skolvåren tar sig an bäst är lämpade utifrån kunskaper, kontaktnät och förmågor att driva #Skolvåren ännu lite längre fram, ännu lite högre upp i samhällsdebatten om skola, men framför allt – om livet i skolan och om ämnesinnehåll som vi önskar ska vara mer synkront med samtiden snarare än historisk bild av framtida kunskapsbehov.

I årets Almedalsvecka arrangerar vi fyra stycken Walk and Talk. Vi har ingen fast lokal för dessa vandringssamtal, men eftersom vi utgått från samma gatuadress sedan 2014 så är det promenadsträckan Skeppsbron 6 till utkiken vid Kärleksporten som är vår lokal. Till dessa WnT bjuder vi in att delta via sociala medier, twitter, facebook, snapchat, instagram och periscope, vilka är de plattformar vi använder förutom hemsidan skolvåren.se . Årets tema på samtalen är ‘Jag lyssnar på unga för…’ som vi samarrangerar med gruppen #flerunga. Vi har fått ett enormt gensvar i alla tänkbara organisationer med samma intresse för utveckling av utbildning för barn och ungdomar. Du kan alltså följa #Skolvåren på plats i Almedalen, live via facebook och periscope samt digitalt i alla sociala medier.

#Skolvåren är en ideell rörelse med en löst strukturerad medlemsformalia. Vill du bidra så gör du det med de kvaliteter och de förmågor du har som för rörelsen framåt. I #Skolvårens grupp hittar du pedagoger, skolledare, skolchefer, elever, företagare, politiker, föreningar och inte minst föräldrar. Att driva en organisation på det viset är relativt ovanligt men blir allt vanligare. För oss innebär det bland annat att vi kan driva vårt arrangemang i Almedalen likt ett professionellt uppbyggt företag eftersom kompetenserna finns i firman så att säga. Jante existerar inte, det är en starkt bidragande faktor till framgång. Den som vill göra egen karriär i skolfrågor trivs inte i #Skolvåren. I år märker vi att politikerna i Almedalen talar mycket om ett av våra ledord, tillsammans. #Skolvåren skapas av alla deltagare i debatten – i möten, där nätverk byggs, tankar provas och förställningar utmanas.

Vi har en grupp, i år åtta personer, på plats som sköter och roddar det synliga och praktiska arbetet med att driva arrangemanget Walk’n Talk, att knyta kontakter för framtida projekt, delta i samtalet på plats för utveckling och inte minst i politiken. Vi har två personer som har vad vi kallar fastlandssupporten som håller koll på de sociala mediernas flöde som rör #Skolvåren och ser till att rätt fråga går till rätt person i eller utan för #Skolvåren och att svaren kommer tillbaka till rätt personer.

Fastlandssupporten roddar med allt från vägval mellan seminarier, transporter under veckan, väderprognoser, håller hemsidan uppdaterad, klipper film, lägger ut och allra mest bistår vi med bakgrundinformation till nya kontakter som Mobila teamet knyter på plats i Visby.

Det finns en måhända populistisk önskan om att skola skulle kunna vara något annat än vad skola är idag. Dagens skola är inte dålig, men den är inte heller optimal för de som vistas där. Det finns utvecklingsmöjligheter. Det kan gälla allt från lektionsupplägg till arbetsmiljö för alla som vistas i skolan. För #Skolvåren är det en riktig dörröppnare att ställa frågan #VarförSkola. Frågan väcker nyfikenhet, irritation, lust och väldigt mycket engagemang.

Det är engagemanget från andra som gör #Skolvåren så framgångsrik, i Almedalen och i riket i övrigt alla andra veckor. Det är grundfrågan och intresset för att skapa en framtid som hänger samman med sin samtid som bidrar till att intresset ökar för vår verksamhet och för vårt sätt att driva organisation för utveckling.

Vi är stolta skolvårare. Tack vare Skolvåren träffas människor både irl och i sociala medier för att pröva tankar tillsammas, bygga nätverk och utvecklas. Vi kanske inte håller med alla men vi vill att alla röster ska höras, alla stenar ska vändas på och alla lösningar prövas för att bygga en skola som tar oss in i framtiden där varenda unge är viktig och får vara sitt bästa jag! För vi gör inte detta bara för oss, även om det är roligt. Vi gör det för eleverna, de som är unga idag, de som är samtiden och framtiden.

#Skolvåren i #Almedalen  2016

Du finner oss i sociala media
Twitter, Snapchat och Instagram  @skolvaren
Facebook  Blogg Hemsida

 

En knuff i rätt riktning

Några intensiva Almedalsdygn är över och från en fiskebod på Stora Karlsö kommer nu mina reflektioner.

Inför Almedalen funderade jag över hur otroligt mycket som hänt sedan förra årets Almedalsvecka. Och över att jag känner mig ovanligt berörd. Två frågor har för mig överskuggat allt annat – den stora flyktingvågen och arbetet med Sverigeförhandlingen.

Till Almedalen åkte jag med tre målsättningar:

1. Knyta minst tre nya kontakter som känns relevanta att följa upp under hösten.
2. Få med mig minst en god och genomförbar idé hem.
3. Skriva i Almedalsbladet.

Hur gick det då i Almedalen?
Den första dagen var jag svårflörtad! Tyckte det var mycket gammal skåpmat och att det tycks för mycket och görs för lite!Susanne Duvalls bild2

Men så infann den sig – Almedalskänslan. Känslan av att alla är på plats, att de viktiga frågorna lyfts och att det faktiskt händer saker. Tankarna började spinna och målen uppfylldes liksom av sig självt!

Med mig till fiskeboden (hoppas de hänger med ända hem till Rådhuset också) har jag:

1. Tre namn på personer jag mött, samtalat med och inspirerats av. Jag ser fram mot hösten då jag kommer att ringa ett samtal till Båstad, ett till Göteborg och ett till Linköping.

2. Idén som hamnat överst i bagaget handlar om att med största vänlighet knuffa människors beteende i en hållbar riktning, utan att ändra deras värderingar. Metoden kallas ”nudging” (ingen vedertagen term har utkristalliserats på svenska) och går att använda på de flesta beteenden med negativ miljö- eller hälsopåverkan.

En riktigt rejäl knuff i rätt riktning skulle man kunna säga att staten, genom Sverigeförhandlingen, gav Helsingborg i förra veckan då vi beviljades nästan 250 miljoner kronor till nya högkvalitativa busslinjer och till omfattande cykelåtgärder i form av nya säkra cykelparkeringar och cykelbanor. Så att ”nudga” för hållbara resor känns givet!

Mer om handslaget mellan Helsingborgs stad och Sverigeförhandlingen finner du här:

3. En publicerad artikel i Almedalsbladet!

Efter Almedalen känns det ovanligt påtagligt att det inte är spår, asfalt och fordon det handlar om. Infrastruktur är ett medel. Målet är att människan, såväl den som trampat den skånska myllan i generationer, som den som just pustar ut efter en vansklig färd över Medelhavet, ska må bra. För det behövs det ett friskt och välmående jordklot. Och jag lovar att jag ska knuffa så in i för att det ska må bra!

Knuff, knuff!
Susanne Duval
Infrastrukturstrateg i Helsingborgs stad

Innovationsdiskussioner i Visby

Hur kan man få in nya lösningar av produkter som man kan kanske inte ens vet finns? Det handlar om att förändra tänket vid inköp.

Den som preciserar vad den ska köpa ner på detaljnivå efter kända fakta kommer inte att få in nya lösningar för morgondagens behov. Den som däremot beskriver sitt användningsområde för produkten och vilken funktion som ska uppnås i öppna frågor kommer att ge sina medborgare nya möjligheter med nya material, tekniska lösningar och smart användning.

Entreprenörer och företagare får upp ögonen för att deras produkter och idéer kan vara lösningen inom ett helt annan användningsområde. Det kan också vara så att lösningarna finns men att företagen är ” osynliga” tack vare det sätt man efterfrågar varor och tjänster på inom det offentliga.

Innovativ papperskorg.

En produkt som redan finna och som kan ses av den som rör sig i Visby t e x vid Donners plats är papperskorgen som känner av när den behöver tömmas och signalerar detta. Grönt, gult och rött ljus. Papperskorgen är också en ljuskälla i miljön och innebär dömde en del av en trygghet. Tips till skånska orter i ett framtids – och hållbarhetsperspektiv.

Ann-Charlotte Hammar Johnsson
riksdagsledamot Näringsutskottet
Skåne

FLYTTA ALMEDALEN

För elva år sedan besökte jag Gotland, Visby och Almedalsveckan för första gången. Sedan dess har jag varit här i flera roller – som studentpolitiker, lärare, privatperson och förtroendevald i Helsingborgs stad – och det ger mig anledning att reflektera över nästa steg för denna dialogfestival.

Under en onsdagförmiddag hinner jag bland annat spontant prata med en friskole-VD om vikten av att engagera koncernens skolor mer i mottagandet av nyanlända, en förening i Göteborg om deras erfarenheter av IOP samt en arkitektfirma som ritar på nya kollektiva, boendeformer.

Detta är alltså mellan de seminarier om bland annat klimatsmart mat, energiförsörjning, mer lärartid för varje elev och social hållbarhet i en tätare stad som jag besöker. Korta samtal varvas med långa resonemang.

Med denna ständiga dialog ser jag denna vecka som ett stort demokratiprojekt. Jag hoppas att fler kan ges möjlighet att bidra till och delta i de samtal som förs i Visby. För det handlar om det vi gemensamt äger och delar: vårt samhälle, vår vardag, vår framtid. Fler borde kunna få denna möjlighet, tänker jag.

Under flera år kunde vi läsa om att Almedalsveckan växte hela tiden. Antalet arrangemang blev fler och antalet personer som deltog växte. Rekord efter rekord. Det är bra och låt denna dialogfestival fortsätta växa, men inte bara som Almedalsveckan – utan även ute i hela landet och under fler veckor än i början av juli.

I Helsingborg finns det bland annat en pågående dialog med föreningslivet, en hearing om hbtq-frågor som genomfördes i höstas och en om barnens rätt som väntar, Campus Open som öppnar upp akademin till invånarna och etablerade mötesplatser för näringslivet. Detta är en bra start, men låt oss fortsätta och utveckla dessa dialoger – både i Helsingborg, men också i fler delar av Sverige.

Låt Almedalsveckans unika dialogform växa in till fastlandet – till regioner, kommuner och stadsdelar nära fler. Låt denna vecka växa – till en helg i oktober, en vecka i mars eller kanske en heldag i december. Låt oss demokratisera demokratin!

Författare: Marcus Friberg
Kommunalråd (MP), Helsingborgs stad.

Samverkan för att nå skolutveckling på vetenskaplig grund

Bildf3

Det var ett viktigt budskap på det seminarium som Ifous arrangerade tillsammans med sina partners Helsingborgs stad, Stockholms stad, Nacka kommun, AcadeMedia och Kunskapsskolan.

Öresundshuset var fyllt till mer än sista plats när Ifous VD Marie-Hélène Ahnborg klev upp på scenen under onsdagseftermiddagen

 -Jag ser hos landets lärare en törst och en längtan efter att arbeta på vetenskaplig grund, menade hon. Ifous arbete går ut på att minska gapet mellan forskning och praktik.

Hur man skapar en skola på vetenskaplig grund var också ämnet för det följande panelsamtalet.

-Lärarna måste få formulera frågorna för att det ska vara praktiknära forskning, menade Jonna Wiblom, forskarstuderande lärare.

Ifous FoU-ansvarige Karin Hermansson menade att det är just där som Ifous spelar en roll – De FoU-program som man driver utgår från lärarnas frågor och de blir arenor för forskare och praktiker att samverka, inte enbart samtala.

Vad krävs då mer för att åstadkomma ett Skolsverige där forskning och praktik sker i samklang?

Ett forskningsanslag i lärarutbildningen, ett eget vetenskapligt område med professionen i centrum, ämnesdidaktisk forskning och skapandet av förutsättningar tillsammans med ramverk och struktur från huvudmän dök upp som viktiga punkter.

Medverkade i panelsamtalet gjorde:

Lena Hallengren, Gruppledare och ordförande Utbildningsutskottet (s)
Maria Stockhaus, Riksdagsledamot (m)
Lena Adamson, Direktör, Skolforskningsinstitutet
Tony Mufic, Utbildningsdirektör, Stockholms stad
Marcus Strömberg, VD, Academedia
Jonna Wiblom, Forskarstuderande lärare, Stockholms stad
Karin Hermansson, FoU-ansvarig, Ifous

Samtalet modererades av Johan Olsson Swanstein från Helsingborgs stad.

Ifous är ett fristående forskningsinstitut som verkar för att skapa nytta för svensk skola och förskola. Vi gör det genom att samordna praktiknära forskning och konkret utvecklingsarbete där lärare och skolledare tar aktiv del i kunskapsbyggandet. Särskilt fokus läggs på utvecklingsområden som har stor betydelse för lärandet.

Text: Henrik Hamilton
Foto: Katarina Arkehag

bildf1Bildf2