Etikettarkiv: #almedalen

Öl med ministern

Min seniora kollega kunde inte åka. Jag blev skickad på en infrastrukturkonferens i Danmark. Jag hälsade på mannen som satt sig bredvid mig. ”Magnus” svarade han. Sen utspelade det sig en konversation som kvinnan på min andra sida fick sig ett gott skratt åt.

Jag: Vad jobbar du med?
Magnus: Jag är politiker.
Jag: Vad trevligt, vilket parti?
Magnus: Alltså, jag har precis slutat som Danmarks transportminister, jag är såhär (Magnus visar på ett obefintligt avstånd mellan två av hans fingrar) nära Anna Johansson, Sveriges infrastrukturminister.

Magnus Heunicke. Ex transportminsister i Danmark. Glöm inte det Kristin.

Så var jag för några veckor sedan på Danmarks motsvarighet till Almedalen, Folkemødet på Bornholm. Eftersom Magnus och jag inte har den bästa relationen var jag glad över att den nuvarande transportministern heter Hans Christian Schmidt. Denna gång skulle jag inte göra samma misstag. När jag kom in på seminariet och frågade vem Hans var så visade det sig att han stod precis bredvid mig. Perfekt. Men innan jag kunde fråga honom gällande en fast förbindelse mellan Helsingborg och Helsingör (som det sen visade sig att han var positiv till) så blev jag bjuden på öl och snacks. Så där var vi, jag och Hans, öldrickandes mitt på dagen, pratandes om HH och vår eventuella nästa träff, Nordisk Infrastrukturkonferens i Helsingborg den 30 november.

Och nu Almedalen. Enkelt. Jag kan ju det här med ministermöten. Öl och Öresund. Jag körde samma strategi med Anna Johansson, Sveriges infrastrukturminister. Anna är positiv till en fast förbindelse mellan Helsingborg och Helsingör, hon är också positiv till att besöka Nordisk Infrastrukturkonferens. Men vårt samtal lyfte inte direkt. Troligtvis på grund av att vi inte hade någon öl. Nästa gång får jag ta med mig ett par flaskor själv. När det kommer till kritan så kan man ju faktiskt inte förvänta sig att bli serverad saker. Glöm inte det Kristin.

Författare: Kristin Magnusson, Kommunikatör, infrastrukturplanering, Helsingborgs stad.

Hans Christian Schmidt, Kristin Magnusson
Kristin och Hans Christian Schmidt.
Bild ovan: Kristin och Anna Johansson.

Att väcka en fråga är viktigare än att basunera ut ett svar

I år genomförs ungefär 3800 evenemang i Visby under Almedalsveckan. Glädjande många av dem handlar om digitalisering, men hur digitalt är egentligen formatet seminarium?  

Med digitaliseringen har många fler fått verktygen att delta och bidra till såväl debatten som samhället på olika sätt. Alla som vill har en röst, och ibland kan det verka som att alla tar chansen att använda den.

Det som kanske glöms bort är att också lyssnandet ökar i minst samma takt. Är du en digital person måste du ha extremt stora öron för att ens ha chansen att navigera i flödet. Inte för att allt måste in, utan för att snabbt kunna sila ner det till sådant som är viktigt just då för just dig. Du måste lyssna smart.

Så vi kan konstatera att informationsflödet är enormt under Almedalsveckan, men trots det använder de flesta sin tid i rampljuset till att säga något ytterligare snarare än att ta chansen att lyssna.

Att använda flödet

Under almedalveckan samlas fantastiskt mycket kompetens på samma plats. Det är nog svårt att hitta en smartare publik än den som konsumerar och kommenterar Almedalsveckan, på plats eller hemifrån. Det är en spännande resurs att använda sig av i ett demokratiskt syfte. För med digitaliseringens möjligheter kan den verkligen lyfta, trots att det ibland verkar som informationsflödet snarare dränker de kloka orden.

Så kanske bör ett riktigt digitalt seminarium egentligen först lyssna och sedan navigera, tolka och omvandla det som hörs till något som skapar värde? Jag formulerar tanken som en fråga för jag har inget slutgiltigt svar. Och det är lite det som också är min poäng – Alltför många påstår sig vilja lyfta en fråga, men vad de egentligen gör är att ropa ut sina svar så högt de någonsin kan.

Hur hittar man då den digitala vinkeln i planering, genomförande och uppföljning av sin timme på scen i Almedalen? Och hur når man en mottagare som inte bara orkar lyssna utan som också bjuds in till att bidra med sitt perspektiv redan i förarbetet?

Att spetsa öronen

För Helsingborgs stads seminarium ”Checklista för Sveriges nästa IT-kommun” (se livesändningen i efterhand) försökte vi att tänka digitalt och delaktigt över hela kedjan. Veckan innan seminariet bjöd vi in alla att bidra till det material som grundlade vårt seminarium i form av en förslagslåda med idéer om de viktigaste åtgärderna för att ta position långt fram i digitaliseringen av offentlig sektor. Inför seminariet fick vår kloka panel lyssna på- och bearbeta de 140 förslag som kommit in. Under seminariet skickades det bearbetade materialet tillbaka till publiken i form av en topplista. I slutet av seminariet bytte vi fokus igen och lät publiken rösta för att rangordna topplistans punkter.

dump

I höst, när Almedalsveckan i de allra flestas fall hör till historien, sitter vi istället med ett mycket spännande material framför oss. Ett material med punkter att jobba vidare med och en lista som kan väcka frågor och tankar i våra verksamheter. Vi använde vår tid till att lyssna, och förlängde därmed vårt seminarium till något mycket längre än en stressad timme på scen.

Att väcka en fråga är mycket mer intressant än att basunera ut sitt svar.

Carl Rydh, internetkoordinator Helsingborgs stad

 

Bild: cc by-sa 2.0 Remi DU (flickr)

 

Det största problemet i offentlig sektor

Vilket är vårt största problem? Alltså det största problemet i kommunen, landstinget, regionen, på myndigheten eller departementet?

Fundera en stund innan du svarar.

terrified-man
CC BY: Public Domain Pictures

Mitt svar: Organisationens felrädsla. Alltså rädslan för att göra misstag.

Ge mig några minuter så ska jag försöka förklara varför det är det största problemet, inte bara i offentlig sektor utan också i de flesta stora företag. Jag kommer dessutom att ge handfasta tips på hur du kan motverka felrädsla, både din egen och den som finns i din organisation.

Problemet bakom de andra problemen
Oavsett vilket problem som du nyss ansåg vara det största kan det högst sannolikt inte lösas genom att vi gör som vi gjort förut. Utvecklingen går så snabbt att det inte längre finns något facit för hur dagens och morgondagens problem ska lösas. Enda sättet för oss att lära oss hur vi ska göra är att börja göra. Och lära oss längs vägen.

Men om de människor som har i uppgift att lösa problemet inte vågar tänka nytt och göra nytt för att de är rädda för att misslyckas, kommer de heller inte att lyckas. Felrädslan blir en gigantisk bromskloss för prövandet och lärandet.

Anyone who has never made a mistake has never tried anything new.

Albert Einstein

Felrädslan är naturlig; evolutionen har lärt oss att prioritera det som är negativt framför det som är positivt1. Om du exempelvis är i djungeln och har en bananplanta till vänster och en tiger till höger kommer du inte att lägga märke till bananerna utan ha allt fokus på att försöka komma undan tigern. Det kallas negativity bias2 och är en av många kognitiva biaser3 som hjälpt människan att överleva, men som också kan förvränga vår verklighetsuppfattning.

Paradoxalt nog är felrädsla också innovationernas och framstegens största fiende. Eller som neurologen Gregory Berns uttryckte det i en artikel i New York Times4:

It is the antipode to progress. Just when we need new ideas most, everyone is seized up in fear, trying to prevent losing what we have left.

Inom vetenskapen görs misstagen (oftast) offentligt. De visas upp och diskuteras så att alla andra ska kunna lära sig av dem.

Principen är enkel: Antingen lyckas vi eller så lär vi oss.

Så varför kan vi inte göra likadant på andra håll, till exempel i våra jobb på kommunerna, landstingen och myndigheterna? Beror det kanske på att vi redan från tidig ålder fått lära oss att fel är lika med misstag och misstag är lika med misslyckande?

Felrädslan är inbyggd i systemet
Särskilt i stora organisationer motverkar oftast både kulturen och strukturen viljan att pröva, testa och göra misstag. Ett vanligt förhållningssätt till misstag är vad jag kallar forgive and forget-kulturen. Ett misstag kan och bör förlåtas om intentionen varit god och, framför allt, om personen inte gjort misstag för ofta. Vi uppmärksammar misstaget men sedan glömmer vi det och går vidare.

Samma kultur avspeglas också i hur vi belönar medarbetare och chefer, och hur människor som väljer det säkra före det osäkra gynnas av strukturen. För handen på hjärtat, hur vanligt är det i din organisation att till exempel en förstalinjechef blir belönad eller befordrad för att hon eller han gjort misstag? Sanningen är väl snarare den motsatta: vi tenderar att belöna de personer som gör det som förväntas av dem, och befordra dem som har en så felfri meritlista som möjligt. Och eftersom förstalinjecheferna vet att antalet chefspositioner på nästa nivå är betydligt färre (och eftersom de antagligen har karriärambitioner) är deras incitament inte att testa nya tankesätt, förhållningssätt och arbetssätt. Det skulle bara leda till fel och misstag, något som alltså snarare bestraffas än belönas.

Samtidigt är behovet att tänka nytt och göra nytt inom just offentlig sektor stort. Vi kommer helt enkelt inte att klara av vårt uppdrag om vi inte skapar möjligheter och motivation till radikalt nytänkande (läs gärna Linda Fasténs inlägg på det ämnet från tidigare i veckan). Men tyvärr kan felrädsla inte botas genom vare sig inspirerande visioner eller hårt arbete. Det går heller inte att köpa sig fri från felrädsla. Och det går definitivt inte att undvika felrädsla genom delegering.

Särskilt i politiskt styrda organisationer är det sistnämnda viktigt att reflektera över. I det politiska spelet ingår att påpeka motståndarnas misstag och få misstagen att framstå som misslyckanden. Den oönskade konsekvensen kan dock bli att misslyckandet landar i tjänstemannaledet, vilket i värsta fall resulterar i en (ofta outtalad) plump i någon tjänstemans meritlista. Och ju oftare en folkvald politiker väljer att betrakta ett misstag i en verksamhet som ett misslyckande, desto snabbare riskerar organisationens vilja att pröva nytt för att lära sig och utvecklas att försvinna.

I tillägg finns medias indirekta påverkan på felrädslan. Media har ett stort inflytande på både den lokala och nationella politiken och en av medias uppdrag är grävandet och granskandet – alltså att hitta och publicera fel och missförhållanden i offentlig förvaltning. Det är självklart viktigt ur många aspekter, inte minst den demokratiska. Men det kan också ha en negativ konsekvens vad gäller organisationens vilja att testa och pröva nytt; varje nytt angreppssätt ökar risken för misstag, och varje nytt misstag ökar risken att hamna i tidningen eller på teve som tjänstemannen som misslyckats i sitt arbete. Dessutom finns ju också risken att hamna mitt i en minst lika skrämmande och hämmande shitstorm på Twitter eller Facebook.

Misstag ska inte accepteras, de ska förväntas
För att börja motverka felrädslan behöver våra organisationer gå från forgive and forget-kulturen till reward and remember. Det handlar inte om att ledningen ska acceptera misstag, det handlar om att ledningen ska förvänta sig misstag. Misstag är inte misslyckanden, misstag är lärdomar. Och lärdomar är nödvändiga för att vi som individer och som organisation ska kunna utvecklas och klara av att möta de utmaningar som vi står inför. Det handlar alltså om att vi måste bli mycket bättre på att belöna misstag. Det handlar också om att göra och diskutera misstagen offentligt, så att alla kan lära sig av dem.

I’ve learnt so much from my mistakes I’m thinking about making a few more.

Okänd

Här kan ett sammanhang som Almedalsveckan göra stor skillnad. Tänk dig till exempel att det nästa år finns minst ett forum som endast presenterar misstag, och som bjuder in till samtal om vad vi kan lära oss av dem. Tänk om också ett politiskt parti vågade göra misstag till sitt tema, och därigenom bidra till att förändra synen på misstag – från misstag som misslyckanden till misstag som lärdomar. Jag är övertygad om att ju mer vi vågar och vill prata om våra misstag, desto bättre skulle Almedalsveckan bli som ett sammanhang för lärande och utveckling.

Det behövs fler misstag i offentlig sektor
Vad kan då du som individ göra? Det bästa rådet kommer från Wired-grundaren Kevin Kelly:

Make one new mistake every week.

Det var det rådet som han gav till min gode vän och före detta kollega Jocke Jardenberg under en intervju på Webbdagarna 20135. Men det finns regler att förhålla sig till:

  • Gör inte samma misstag som du gjort förut. Det innebär bara att du är löjligt envis eller dum.
  • Gör inte samma misstag som någon annan redan har gjort. Det innebär bara att du är dåligt påläst eller obildad.

Vi kan alla börja tillämpa det här rådet redan denna vecka. Det är inte ens särskilt svårt: använd Riskanalys à la Helsingborg6.

Först: när något behöver förändras, förbättras, göras om eller göras från början, tänk MVP – alltså Minimum Viable Product. Vad kan du göra på tre dagar, inte tre år eller ens tre månader? Vad kan du göra för de pengar du har, eller inga pengar alls? Vad kan du göra om du samlar rätt människor i samma rum, inte vilka förstudier eller projektplaner som behövs?

Sedan: ställ dig själv följande två frågor utifrån att det ändå skulle bli ett komplett #fail:

  1. Kommer någon att dö?
  2. Kommer någon att få sparken?

Om svaret på första frågan är ”ja”, gör det inte. Om svaret på andra frågan är ”ja”, gå tillbaka till ledningen och fråga om de verkligen vill att organisationen ska präglas av felrädsla. Om tiden och kostnaden är försumbar och ingen kommer att dö, vad är ledningen då rädd för?

Felrädslan är det största problemet i våra organisationer eftersom den är ett hinder för att lösa alla andra problem.

Jag vågar till och med påstå att utan felrädsla skulle alla andra problem i offentlig sektor kunna lösas snabbare, enklare och billigare.

Men jag kan så klart ha fel.

 

Micco Grönholm
Kommunikationsdirektör, Helsingborgs stad

  1. Bad is stronger than good, Baumeister, Roy F. et al., Review of General Psychology, 2001, p 323–370: http://assets.csom.umn.edu/assets/71516.pdf
  2. Negative Information Weighs More Heavily on the Brain: The Negativity Bias in Evaluative Categorizations, Tiffany A. et al, Ohio State University, 1998: http://www.wisebrain.org/media/Papers/NegativeBiasInEaluativeCategories.pdf
  3. List of cognitive biases, Wikipedia: https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_cognitive_biases
  4. In Hard Times, Fear Can Impair Decision-Making, Gregory Berns, The New York Times, 2008: http://www.nytimes.com/2008/12/07/jobs/07pre.html?_r=2&
  5. Make one new mistake every week, Joakim jardenberg: https://www.linkedin.com/pulse/make-one-new-mistake-every-week-joakim-jardenberg
  6. The innovation friendly risk analysis – will someone die or will someone get fired?, Joakim Jardenberg: https://www.linkedin.com/pulse/innovation-friendly-risk-analysis-someone-die-get-fired-jardenberg?trk=prof-post

 

 

En knuff i rätt riktning

Några intensiva Almedalsdygn är över och från en fiskebod på Stora Karlsö kommer nu mina reflektioner.

Inför Almedalen funderade jag över hur otroligt mycket som hänt sedan förra årets Almedalsvecka. Och över att jag känner mig ovanligt berörd. Två frågor har för mig överskuggat allt annat – den stora flyktingvågen och arbetet med Sverigeförhandlingen.

Till Almedalen åkte jag med tre målsättningar:

1. Knyta minst tre nya kontakter som känns relevanta att följa upp under hösten.
2. Få med mig minst en god och genomförbar idé hem.
3. Skriva i Almedalsbladet.

Hur gick det då i Almedalen?
Den första dagen var jag svårflörtad! Tyckte det var mycket gammal skåpmat och att det tycks för mycket och görs för lite!Susanne Duvalls bild2

Men så infann den sig – Almedalskänslan. Känslan av att alla är på plats, att de viktiga frågorna lyfts och att det faktiskt händer saker. Tankarna började spinna och målen uppfylldes liksom av sig självt!

Med mig till fiskeboden (hoppas de hänger med ända hem till Rådhuset också) har jag:

1. Tre namn på personer jag mött, samtalat med och inspirerats av. Jag ser fram mot hösten då jag kommer att ringa ett samtal till Båstad, ett till Göteborg och ett till Linköping.

2. Idén som hamnat överst i bagaget handlar om att med största vänlighet knuffa människors beteende i en hållbar riktning, utan att ändra deras värderingar. Metoden kallas ”nudging” (ingen vedertagen term har utkristalliserats på svenska) och går att använda på de flesta beteenden med negativ miljö- eller hälsopåverkan.

En riktigt rejäl knuff i rätt riktning skulle man kunna säga att staten, genom Sverigeförhandlingen, gav Helsingborg i förra veckan då vi beviljades nästan 250 miljoner kronor till nya högkvalitativa busslinjer och till omfattande cykelåtgärder i form av nya säkra cykelparkeringar och cykelbanor. Så att ”nudga” för hållbara resor känns givet!

Mer om handslaget mellan Helsingborgs stad och Sverigeförhandlingen finner du här:

3. En publicerad artikel i Almedalsbladet!

Efter Almedalen känns det ovanligt påtagligt att det inte är spår, asfalt och fordon det handlar om. Infrastruktur är ett medel. Målet är att människan, såväl den som trampat den skånska myllan i generationer, som den som just pustar ut efter en vansklig färd över Medelhavet, ska må bra. För det behövs det ett friskt och välmående jordklot. Och jag lovar att jag ska knuffa så in i för att det ska må bra!

Knuff, knuff!
Susanne Duval
Infrastrukturstrateg i Helsingborgs stad

Innovationsdiskussioner i Visby

Hur kan man få in nya lösningar av produkter som man kan kanske inte ens vet finns? Det handlar om att förändra tänket vid inköp.

Den som preciserar vad den ska köpa ner på detaljnivå efter kända fakta kommer inte att få in nya lösningar för morgondagens behov. Den som däremot beskriver sitt användningsområde för produkten och vilken funktion som ska uppnås i öppna frågor kommer att ge sina medborgare nya möjligheter med nya material, tekniska lösningar och smart användning.

Entreprenörer och företagare får upp ögonen för att deras produkter och idéer kan vara lösningen inom ett helt annan användningsområde. Det kan också vara så att lösningarna finns men att företagen är ” osynliga” tack vare det sätt man efterfrågar varor och tjänster på inom det offentliga.

Innovativ papperskorg.

En produkt som redan finna och som kan ses av den som rör sig i Visby t e x vid Donners plats är papperskorgen som känner av när den behöver tömmas och signalerar detta. Grönt, gult och rött ljus. Papperskorgen är också en ljuskälla i miljön och innebär dömde en del av en trygghet. Tips till skånska orter i ett framtids – och hållbarhetsperspektiv.

Ann-Charlotte Hammar Johnsson
riksdagsledamot Näringsutskottet
Skåne

FLYTTA ALMEDALEN

För elva år sedan besökte jag Gotland, Visby och Almedalsveckan för första gången. Sedan dess har jag varit här i flera roller – som studentpolitiker, lärare, privatperson och förtroendevald i Helsingborgs stad – och det ger mig anledning att reflektera över nästa steg för denna dialogfestival.

Under en onsdagförmiddag hinner jag bland annat spontant prata med en friskole-VD om vikten av att engagera koncernens skolor mer i mottagandet av nyanlända, en förening i Göteborg om deras erfarenheter av IOP samt en arkitektfirma som ritar på nya kollektiva, boendeformer.

Detta är alltså mellan de seminarier om bland annat klimatsmart mat, energiförsörjning, mer lärartid för varje elev och social hållbarhet i en tätare stad som jag besöker. Korta samtal varvas med långa resonemang.

Med denna ständiga dialog ser jag denna vecka som ett stort demokratiprojekt. Jag hoppas att fler kan ges möjlighet att bidra till och delta i de samtal som förs i Visby. För det handlar om det vi gemensamt äger och delar: vårt samhälle, vår vardag, vår framtid. Fler borde kunna få denna möjlighet, tänker jag.

Under flera år kunde vi läsa om att Almedalsveckan växte hela tiden. Antalet arrangemang blev fler och antalet personer som deltog växte. Rekord efter rekord. Det är bra och låt denna dialogfestival fortsätta växa, men inte bara som Almedalsveckan – utan även ute i hela landet och under fler veckor än i början av juli.

I Helsingborg finns det bland annat en pågående dialog med föreningslivet, en hearing om hbtq-frågor som genomfördes i höstas och en om barnens rätt som väntar, Campus Open som öppnar upp akademin till invånarna och etablerade mötesplatser för näringslivet. Detta är en bra start, men låt oss fortsätta och utveckla dessa dialoger – både i Helsingborg, men också i fler delar av Sverige.

Låt Almedalsveckans unika dialogform växa in till fastlandet – till regioner, kommuner och stadsdelar nära fler. Låt denna vecka växa – till en helg i oktober, en vecka i mars eller kanske en heldag i december. Låt oss demokratisera demokratin!

Författare: Marcus Friberg
Kommunalråd (MP), Helsingborgs stad.

Samtal i Soffran

Välfärdsteknologin är ett hett diskussionsämne i Almedalen, inte minst för vården och omsorgen. Och vi förstår varför, det finns ju många smarta lösningar för framtidens omsorg, med digitala och tekniska lösningar som verktyg. Som är självklara för många men främmande för vissa.

För att skapa just insikt och förståelse för våra utmaningar, ny teknik och visa vilka möjligheter som finns, är vi just nu på turné med Soffran*. Vår egen samtalssoffa, där vi med inbjudna gäster diskuterar och funderar kring framtidens vård och omsorg.

Samtalen i Soffran är väldigt intressanta – med mycket klokhet om såväl dagens som framtidens omsorg. Vi har haft diskussioner om en av våra stora utmaningar framåt, där färre ska vårda fler. Vi har tänkt kreativt kring möjligheter i användandet av välfärdsteknologi – där vi ska arbeta smartare, inte snabbare. Vi har konstaterat att det blir allt fler personer med demensjukdom, ja, fler än någonsin. Och att vi behöver kompetenta medarbetare för att kunna skapa trygghet för denna och övriga målgrupper. Fler tankar från samtalen har vi samlat på vår blogg: http://voffra.helsingborg.se/samtal-i-soffran/

Vi samtalar vidare kring dessa och fler samtalsämnen under hösten, följ oss gärna på http://voffra.helsingborg.se/

*Soffran = en twist mellan soffa och bloggen voffra.

Författare: Marcus Pellinen, projektledare, vård- och omsorgsförvaltningen, Helsingborgs stad

Tankar ska tänjas, inte tämjas

Almedalsveckan. Redan själva ordet är starkt laddat för både belackare och anhängare. Spektakel, skanderas i ena ringhörnan. Viktig mötesplats, hävdar de som medverkar i detta minutiöst mediabevakade arrangemang.

Oavsett ståndpunkt är det svårt att inte fascineras av det faktum att denna pulserande smältdegel av politiskt präglade budskap började med en tanke hos en enda människa. Olof Palme hade givetvis ingen aning om att hans första tal på det där lastbilsflaket i Almedalsparken 1968 skulle utvecklas till ett veritabelt Klondike för Sveriges politiska partier och intresseorganisationer. Knappast såg han heller hur tanken 40 år senare skulle inspirera andra länder i världen till egna ”Almedalsveckor”. De danska politikerna till exempel genomför sin version av ”Palmedalen” på Bornholm varje sommar. Jodå, så kallade man det förr.

Olof Palmes tanke har tänjts ut till en gigantisk och smått osannolik åsiktsarena. I år räknar man in ca 3 700 arrangemang som erbjuder möjligheter till nya insikter. ”Det är omöjligt att nå ut med sitt budskap” argumenterar de som anser att det är slöseri med tid och andra resurser att vara en del av det här. Det tror jag inte alls. Även i det lilla kan banbrytande tankar födas.

På fredag den 8 juli står Helsingborg Arena & Scen som arrangör för seminariet ”Kan kulturjournalistiken bli lite sportigare och sportjournalistiken mer kulturell?”. Och nej, alla kommer inte att vara där för att lyssna på när HD:s sportchef Daniel Rooth, teaterchefen Kajsa Giertz, kulturjournalisten Anneli Dufva och moderatorn Åsa Sandell, journalist och författare, lyfter frågan om hur kulturjournalistiken ska överleva i ett allt kargare medielandskap. Men de som kommer, de kommer faktiskt att bära med sig nya tankar om framkomliga vägar mot framtiden. De blir en del av en förändringsprocess.

Allt det som vi i dag kallar Helsingborgs stad, och som vi emellanåt känner stolthet över, det började också en gång i tiden med några personers tanke att ”här kan man nog slå ner bopålarna”. Tankar ska tänjas, inte tämjas.

Ulf Dahlström
Helsingborg Arena & Scen
Press, redaktionell utveckling och externa kontakter.

jjceguxo081fo1u2vpjk
Ulf Dahlström

Energisurr i Almedalen

Almedalen surrar av energi. Och då menar jag inte alla de glada och energiska människor man möter på seminarier, mingel och i givande samtal. Temat energi har nämligen en framskjutande plats i det officiella programmet. Av 3800 arrangemang handlar 280 stycken om energi – alltifrån energismarta städer till förhandsreglering av elnät.

Men bara tio arrangemang handlar om biogas. Det borde vara mer. Ur ett svenskt och inte minst ett skånskt perspektiv, har biogas nämligen oerhört mycket att ge. Och i grunden är det så enkelt: rester och organiskt avfall ersätter fossila bränslen.

För de flesta av oss är väl sopor och avfall något vi helst vill slippa – men de blir allt attraktivare. Till exempel blir spillvärme, sågspån och restavfall till värme och ljus i våra hus. Utan att vi måste bryta eller utvinna nya råvaror.

Sak samma med biogas. Släng gödsel, matrester, slaktavfall och annat räligt i en tank, värm till mysiga 37 grader och ta ett steg tillbaks. Nu börjar det nämligen att jäsa.

Det som bubblar är metangas. Det är samma sorts gas som i naturgas. Men medan naturgasen är fossil, kommer biogasen från växt- och djurriket. Den är förnybar.

Och den brinner bra. Efter tvätt och lite finputs har man en prima gas som bland annat kan driva motorer.

Komprimera gasen till 200 bars tryck och du får fordonsgas. Kyl ned gasen till minus 162 grader och du får dynamit.

Eller i alla fall en vätska som liter för liter innehåller 600 gånger mer energi än gasen vid rumstemperatur. Och nu kommer det fina i kråksången. Denna kalla, flytande soppa, gjord på bajs och bananskal, kan användas istället för diesel i lastbilar och långtradare.

En tung långtradare kan alltså köra från Malmö till Stockholm på kodynga. Det kräver förstås en kallgasmack (som bland annat finns hos oss i Helsingborg) och lastbilar som anpassats för tekniken. Men dom finns. Våra två svenska världsmästare på lastbilar står redo med orderblocken.

Och gissa var råvaran finns? Den behöver inte pumpas upp från Nordsjön. Den kommer snällt in vid mjölkningsdags varje kväll. Eller läggs i facket för matavfall nån gång i veckan hemma hos dig och mig. Biogas kommer inte från Norge, Kuwait eller Sibirien. Den finns i en brun påse under diskbänken. Eller går i en hage nära dig.

Det är som med vindkraftverk. Ett enda normalstort vindkraftverk producerar tillräckligt med el för att driva 2000 elbilar under ett helt år. Också det i en hage nära dig.

Stoppar man in kodynga i jäsningen får man ut gödsel när det är klart. Som går tillbaks till åkrarna.

Biogas är grön ekonomi. Den skapar nytta av rester. Den är förnybar. Den skapar jobb i Sverige, minskar utsläppen och minskar oljeberoendet.

Den borde vara värd mer än en kvarts procent av en vecka i Almedalen.

Anders Östlund
Vd, Öresundskraft

h1t3al7x1h63katvhgao

 

En hållbar tråd genom Almedalen

Det finns en allt tydligare röd tråd som löper genom en stor del av alla tusentals seminarier under Almedalsveckan. Den tråden vävs allt starkare och blir mer och mer hållbar – precis som ämnen och teman får en allt tydligare hållbarhetsprofil.

Tisdagsförmiddagen inleddes i Øresundshuset med ett spännande event på temat checklista för Sveriges nästa IT-kommun. Årets dito, Helsingborgs stad, var värd med Joakim Jardenberg som lots tillsammans med en initierad och erfaren panel. I det löpande twitterflödet under seminarietimmen uppmärksammades kommentarer från panelen om att digitaliseringen måste driva på för en hållbar utveckling. Det finns så många vinster ur hållbarhetssynpunkt med en förfinad teknik och ett bejakande av den i våra olika verksamheter. Inte minst ur ett demokratiperspektiv där delaktighet och medinflytande kan stärkas och tas till nya nivåer med hjälp av smart teknik.

Efter en paus med luftning av lokalen rullade nästa seminarium ut från perrongen. Nu om höghastighetsjärnvägar – vad får vi för pengarna? Själva poängen med att över huvud taget diskutera och plädera för ett nytt järnvägssystem för att avlasta de befintliga stambanorna tar sin ansats i just ett hållbarhetsperspektiv. Minskad klimatpåverkan genom snabbare och mer klimatsmarta personresor i landet, större möjligheter till överföring av gods från väg till järnväg osv. Diskussionen kom också att handla om de ekonomiska aspekterna där man dock var överens om vikten av att ha säkrare kalkyler och en tydlig motivering för att göra denna satsning, det största infrastrukturprojektet sedan dagens järnvägsnät drogs genom landet för 150 år sedan.

För min egen del har eftermiddagen sedan handlat om att nätverka och samla intryck, inspiration och fakta inför ett par event under onsdagen där jag kommer att medverka. Det första handlar om att tillsammans med en rad kända politiker ställa VD:ar för en rad ännu mer kända stora företag mot väggen. En rolig idé som Hagainitiativet och 2050.se står bakom där politiker för en gångs skull själva får ställa frågorna och nu grilla företagsledningen för några av våra främsta spjutspetsföretag i klimatfrågor. På min lott föll, liksom för nya miljöministern Karolina Skog (MP), att rikta frågor till Coca Cola, Preem, Löfbergs och Fortum Värme medan exempelvis civilutskottets ordförande, Caroline Szyber (KD), kommer att pressa Siemens, Stena Recycling och Folksam. Hagainitiativets affärside är att lyfta fram och jobba med heta företag som tagit rejäla kliv och går före i klimatarbetet. Hållbarhetstemat är starkt inom näringslivet där man nu trycker på för att få politiken att skynda på arbetet. Spännande!

Under ett annat seminarium, arrangerat av TCO, är jag inbjuden att i ett panelsamtal berätta om Helsingborgs framgångsrika arbete med hållbar upphandling. Det som varit vårt framgångsrecept, och som rönt stor uppmärksamhet inom upphandlingssektorn, är vårt fokus på att följa upp de krav vi ställer vid upphandlingar på exempelvis miljö och socialt ansvar. Att ställa krav är enkelt men att följa upp och veta att kraven uppfylls är svårare och negligeras av alltför många inom den offentliga sektorn. Här ligger vi långt framme och noterbart är det stora engagemang som väldigt många företag visar, med en hög ambition om att göra rätt och bidra till en hållbar utveckling. Om detta ska jag samtala med företrädare för bl a Stockholm och Göteborg.

Det hade varit intressant och glädjande om partiledartalen den här veckan hade kretsat kring samma hållbarhetstema. Låt oss summera när veckan är över. Får vi än en gång konstatera att näringslivet otåligt förväntar sig mer av leverans från politiken? Eller får vi klara signaler kring vad våra politiska ledare vill göra för en starkare och mer hållbar tråd i samhällsbygget?

Lars Thunberg (KD)
Kommunalråd Helsingborg

Foto: Ola Wiklund